Känns lite märkligt och aningen futtigt att skriva en krönika från livets soliga sida när senaste tidens händelser ramlar över en. Inte mycket man kan säga. Finns nog inga vettiga ord alls. Båten bredvid oss har norsk flagga och vi gör några tafatta försök till deltagande. Norge är ett litet land och med så många offer är släkt och vänner bland de inblandade inte långt borta. Som att det egentligen spelar någon roll. De drabbade är döda oavsett vems son, dotter eller flickvän det än var. Och här sitter vi i vår lilla idyll - tio gånger tre meter - och njuter av sommaren. Fast det gjorde ju ungdomarna på Utöya med. Fy tusan. Camillas morfar lämnade även han jordelivet för några dagar sedan. Ett långt och strävsamt liv är till ända men även om sorgen ombord är påtaglig finns ju i det här fallet alla ljusa minnen kvar och leenden syns nästan lika ofta som tårarna på Camilla kind. Naturens gång och ett värdigt avsked. Vila i frid gamle man.
Nog om döden! I Västervik är man inte blyg att ta betalt. 320 spänn är "all time high" vad gäller betalning för att knyta fast i en brygga. Jag håller dock den självklara kommentaren "Hallå, jag vill bara ligga en natt, inte köpa kajen" för mig själv. De trevliga ungdomarna har säkert hört den tillräckligt många gånger redan. Visst, anläggningen är ny och fräsch och all service ingår - pool, bastu, tvätt etcetera - men skeppskassan är ansträngd så här i slutet av månaden. Speciellt med tanke på att vi legat i gästhamnar nästan hela sommaren. I segelsällskapets hamn tvärs över viken kommer man dock undan med 180 kronor, upptäcker jag dagen efter och förutom av ren snålhet hade det känns bättre att gynna en ideell förening än Mammons drängar. Det här med hamnavgifter följer annars ingen som helst logik. Ibland ingår el och duschar för en rimlig peng. I nästa hamn kan priset vara högre och med extra avgifter för alla facilitet. Populära hamnar är generellt dyrare, vilket jag kan köpa, logisk marknadsekonomi enligt principen utbud och efterfrågan. Men i Västervik? Så fantastiskt underbar är inte staden även om den har sin charm, Björn Ulvaeus och visfestivalen. Längtan till en stilla öde naturhamn är stor just nu. Tro mig!
Vi är alltså inomskärs på ostkusten efter att i princip hela sommaren seglat på öppet hav. Känns skönt faktiskt, speciellt med tanke på att sista etappen från Öland bjöd på riktigt hård vind och grov sjö. Medvind förvisso men ändå. Svea har dock fått riktiga sjöben och ville komma upp och dingla med fötterna över relingen när pappa slog fartrekord i "nedförsbackarna". Det var inte det minsta aktuellt då vindinstrumenten närmade sig 18 m/s men hennes ambition gjorde pappa glad och inga pizzor behövde torkas upp från kudden denna gång. Nu skall vi fortsätta glida uppför den vackra, trånga småländska skärgården och så småningom gå in i Stockholmsarkipelagen. Börjar nästan kännas lite som hemmavatten inte minst med tanke på att det skall finnas två andra Pitebåtar i trakterna. En liten klubbträff på gång alltså. Det blir dock inte i Sandhamn, där de tar 290 spänn för en natt. Fast å andra sidan - en sådan här vecka - det handlar ju bara pengar ...
Ohoj!