Det börjar dra ihop sig. Inte till storm, åska eller ens sol, utan till sluttampen på seglatsen. Det blev liksom sommaren som aldrig riktig kom, den sa inte ens nej utan dök bara inte upp. Havet är blankt som en spegel, motorn tuffar på och ger Feelgood en fart på sex knop. Vi är på väg hemåt efter en sista sväng upp till Kalix. En vilsen humla har åkt med den svaga vinden och landar vid min hand. Den är helt utmattad och snubblar sakta upp på armen.
Jag låter den hållas och studerar den på nära håll. Det sägs att humlor egentligen inte kan flyga men att de ändå gör det för att de inte vet att vingarna är för små och kroppen för tung. Påminner en del om vissa moderna segelbåtar, bulliga och för all del trevliga men med för små segel för att kunna kryssa fram på ett vettigt sätt. Ändå gör de det, och humlor flyger. Humlan lägger sig på sidan och sneglar upp mot himlen. Undrar vad han tänker, om han nu gör det.
Chansen att nå land är i alla fall obefintlig och jag vet att den lille rackaren kommer att sluta som fiskmat när han om en liten stund obönhörligen kraschlandar mot vattnet. Kanske skulle man göra en liten insats för kommande humlegenerationer och plocka med honom till land? Försiktigt lyfter jag armen och försöker skaka ned honom i en hink. Jag känner mig som en god människa, en livets bejakare, en humlornas riddare. Då händer det. Han sticker mig, eller bränner eller hugger eller vad nu humlor gör. Det svider i alla fall till och jag skickar den otacksamme fan överbord. Han singlar ned bakom båten och hamnar hjälplös och tung på det svarta vattnet. Ett plask, en fena och humlan är borta. Jorden snurrar vidare som om ingenting hänt.
Vi gör ett sista strandhugg på Skvalpen utanför Luleå. Är vi på Skagen igen, eller kanske Anholt? Hela ön känns i alla fall dansk och inte ett träd synd bland sanddynorna. Vi har haft förmånen att besöka de flesta skärgårdarna längst Sveriges kuster men ingenstans är variationerna större än i Norrbottens arkipelag. Ena dagen klättrar man på Huvöns "höga kustenklippor", nästa strövar man i mörka urskogar på Berghamn för att tredje dagen barfotavandra bland ljummet vatten och sanddynor på just Skvalpen eller varför inte Stenskär. Att vi varje sommar ser allt fler tyska, holländska och polska flaggor bland öarna här i norr är bara en föraning om vad som komma skall när seglarna i södra Östersjön ledsnat på trånga och svindyra gästhamnar på väst och ostkusten. De kommer norrut till de ljusa norrbottniska naturhamnarna. Jag lovar!
Semestern slut. Än sen då? Loggboken är fylld, vännernas skratt på regattorna ekar fortfarande och visst fick vi hem några priser även i år. Något att tänka tillbaka på när kvällarna blir mörkare. Fast varför tänka tillbaka? Nostalgi har väl aldrig lett framåt, eller? Hösten är en fin tid och nästa år seglar vi iväg igen. I österled, sydvart eller kanske som humlan, bara rakt ut dit vindarna bär.
Ohoj!