Vi flyger över Gävlebukten under spinnaker och strålande sol. Hoppar över Sundsvall, nyttjar i stället den goda vinden och fortsätter norrut till Härnösand, Sveriges tråkigaste stad. Kanske orättvist men broöppningen i centrum missade vi i alla fall med två minuter och fick vänta till kvällen. Skitkul. Boman mönstrar av och förvinner tillbaka till Hälsinglands skogar och jag är plötslig en trött, smutsig ensamseglare. Känner mig en smula som Karl Stranne som glömdes kvar på Blue Bird af Hull den där hemska julaftonen 1872 utanför Smögen."Surra svenken till rors han kan dreja en spak ..." Jodå, det kan jag och ensamsegling har sin tjusning men väderprognoserna är dystra och till råga på allt stämmer de in klockrent. Motvind betyder kryss - inget ont i det - men när man börjar närma sig hemlandets stränder känns det en aning onödigt.
Höga kusten passeras och den välbekanta känslan av "fjällvandring" börjar infinna sig. Det vill säga inga båtar på fjärden, motvind och regn och man skulle lika gärna kunna befinna sig i Patagonien. Men va’ fan, hellre en dålig dag på sjön än en bra dag på jobbet. I höjd med Husum kastar jag dock in handduken, lämnar Feelgood och tar tillfälligt bussen hem till Piteå. Goda vänner har "Håjladobröllop" och det vill man ogärna missa. Grattis Cilla och Erik.
Ett dygn senare är jag aningen stukad tillbaka ombord på båten. Denna gång med kollegan Rembrandt, en seglingsmässig analfabet men en mycket god vän. Så är det för övrigt, hellre en rolig amatör än ett tråkigt proffs som gast, det skall gudarna veta. Vinden vänder och vi nöter oss upp efter Västerbottenskusten. "Från Skelletkusten inget nytt" (Sveriges tråkigaste sträcka), förutom en och annan vindsnurra som ploppat upp sedan vi senast seglade här hösten 2008. Rembrandt spyr i lä, svär och förbannar fyrametersvågorna mer repar nytt mod och tar till och med rorkulten en stund innan Byviken på Holmön angörs. Hamnen är lika tom som Systembolaget i Helsingborg och vi pustar ut med ett välförtjänt glas rött efter en lång dag på havet. Inget snack om saken, sommaren är slut. Vindarna är svalare, kvällarna mörkare och vattnet kallare. Det som för åtta veckor sedan startade i Göteborg är nu på väg att avslutas i Piteå.
Resan, äventyret, livet (nåja, förhoppningsvis inte). Jag ser definitivt inte fram mot höst och vinter men samtidigt vet jag att det är först då man summerar sommarseglatsen. Människor man mött, platser man sett och motgångar och skit som man löst. Ganska fränt egentligen. En sommarseglats är som en miniversion av livet. Ibland sol och medvind, andra dagar motväder och strul med bränslefiltret. Men man känner att man lever. Rembrandt tar oss över Skellefteåbukten och sent tisdag kväll ligger vi "hemma" på Piteå-Rönnskär" igen.
Nu skall Feelgood snart tömmas, höstseglas en aning men sedan lyftas hyggligt tidigt och få en rejäl översyn. Det börjar bli nog så många provisoriska tejplagningar ombord efter fyra år på bortaplan. Men sen då? Segla hemma i Norrbottensskärgården? Kanske. Vi har väl sagt det, men på något sätt känns det redan nu som att suget bortom horisonten börjar göra sig påmint. För även om vi sett Sveriges alla kustavsnitt finns det massor av vita fläckar kvar och den där vackra viken i St. Annas skärgård, eller den på Åland eller kanske den i Åbo borde nog få en chans... Allvarligt talat, det här tar aldrig slut och den som aldrig reser har heller aldrig en historia att berätta. För sina barnbarn eller för sig själv. Att segla är att leva!
Ohoj!