Vi låter Bornholm sjunka ned under horisonten och lämnar Danmark för tredje och sista gången i sommar. Efter fyra nätter i Tejn samt några bussturer på norra sidan ön känns det skönt att hissa segel igen. Bornholm var annars en positiv och oplanerad överraskning och ett ställe vi gärna återkommer till. Tradjazzfestivalen i Allinge kan rekommenderas. Svängig musik som fick mungiporna att åka upp. Kanske ingen brutalt pumpande Slues rock n’roll direkt men spelglädjen var det inget fel på. Överresan mot Blekinge blir sedan gropig men snabb. Jag styr hängivet, Svea offrar morgonens frukost till Neptun (i klartext lägger hon en rejäl pizza på min kudde), Camilla sköter byssan (läs; torkar bort pizzan) allt medan båten surfar fram i bitvis tolv knop i frisk vind och under strålande sol. En härlig dag på havet alltså.
På isolerade Utklippan - Sveriges sydostligaste punkt - blir vi mottagna av paret Fahlén som sett vårt Piteå på Feelgoods akterspegel. "Va, trevligt att se norrbottningar så långt söderut, vi köpte faktiskt båt en gång i tiden i just Piteå, en W30 av Gunnar Hedman". Berättar de glatt innan ens förtöjningslinorna kommit på plats. "Båten var långt ifrån färdig när vi kom för att hämta den men Gunnar trollade ihop allting ändå i slutändan och vi blev jättenöjda". Fortsätter paret vidare och skrattar. Vi lovar att hälsa och jag ger dem Piteå segelsällskapets årsbok Sjörullan, innan vi skils åt. Alltid lika roligt med nya bekantskaper även om vi kanske aldrig mer ses.
På kvällen när mörkret faller tar vi fram ficklamporna och går på grodjakt. Utklippan är sedan 1988 naturreservat och trots sin ringa storlek ett eldorado för fågelskådare, botaniker och grodfantaster som Svea Lundmark fem år. Själv är jag mer fascinerad av själva hamnen som sprängts in i klippan likt en simbassäng, endast aningen större och med två smala inlopp. Ett våldsamt ingrepp i naturen som knappast skulle tillåtas i dag men likväl vackert på något märkligt sätt. Vi går upp på öns högsta punkt och tittar in mot Karlskrona som glimmar svagt långt borta i natten. "Ser du ljusen där borta?" Frågar jag Camilla som nickar till svar. "Där har jag släkt, ha ha ha". Camilla himlar med ögonen men redan morgonen efter seglar vi in i skärgården och lägger till vid lånad brygga strax nedanför kusin Jan och hans familj på Sjuhalla. Även storebror Stig är på besök och vi får en trevlig stund vid kaffebordet. På kvällen öppnar vi en burk surströmming och den välbekanta lukten av fermenterad fisk ger inte all Blekinges Rosenbuskar, Syrener och Rhododendron en chans. Grannarna stänger sina fönster allt medan mörkret faller, fullmånen stiger och tvättmaskinen kämpar på med Feelgoods samlade smutstvätt.
Nu ligger vi hopkurade i den gamla danskstaden Kristianopel. Vi väntar på nordostvindar och regn. Kalmarsund må se skyddat ut på kartan men att kryssa där i hård vind och motström är inget man gör i onödan. Åtminstone inte med nytvättade kuddar och en femåring ombord.
Ohoj!