Motorgång! Hur kul är det? Alla trevliga motorbåtsnissar på Svinöra må ursäkta mig, men att stånka fram i motvind för maskin är inte direkt Guds gåva till mänskligheten. Låt vara att vi hela tiden går i snirklande inomskärsleder och ganska fint väder men det är definitivt inte att vara ett med naturen - läs segla - utan mer ett nödvändigt ont. Dessutom blir vi ständigt omkörda/passerade av stora feta förbannade fläskbåtar som drar svall så det räcker och blir över. Passera några meter på sidan i 20 knop och 10 ton bår är inte snyggt. Man kan kanske inte begära att alla skall köra omvägar runt hela fjärdarna för en seglare men lite hänsyn är väl inte för mycket begärt när barn, disk och grogglas välter och åker i durken. Hälsa är inte att tänka på till dessa lådans absolut slöaste knivar.
Till råga på allt får vi motorstopp på väg in mot Nynäshamn. Bränslefiltret har satt igen så vi hissar segel, gör ett par slag ut på havet innan vi når marinan som naturligtvis är överfull. Bara att vända om och hoppas på bättre tur i segelsällskapets gästhamn. Kryssar in i det smala sundet och tas emot av en gammal Pitebo, Lasse Lundberg med familj, som pekar ut en ledig plats och vi glider snyggt in på sista bojen. Perfekt! Nä, motorer är som kattor, de går när de vill. Dagen efter bokar vi hemresa för Camilla och Svea. Goda vänner har bröllop till helgen och det finns en del annat att styra och ställa med så att mönstra av i 08-land passar bra. Ringer istället Boman i Hälsingland som utan att tveka kommer ned som hjälp på sista sträckan. Vi snackar polare här!
På väg in mot Vaxholm ringer jag besättningen på Hubben, en av två andra Piteåbåtar jag vet finns i trakterna. "Var är ni?" På väg in mot Vaxholm, blir svaret och återigen slumpar det tills sig åt rätt håll. Kent Andersson och sonen William möter upp på bryggan tillsammans med Per och Brita Bröms på Hipp Happ och kvällen blir lite grand som en afton i Stenbergsviken på Mellerstön. Dock utan mygg! Kul. Men när det sedan visar sig att hamnkaptenen också är från Piteå blir det nästan för mycket och dagen efter är det skönt att stäva norrut igen - någon måtta får det vara - för norrut bär det och norrut skall vi. Hemåt alltså! Motvinden håller i sig men genom Väddö kanal spelar det mindre roll och i klassiska avstampet Öregrund lägger vi till längst in i hamnen och med aktern mot kajen. Snyggt! Som vanligt när jag och polaren Boman seglar flockas genast kvinnorna på kajen med beundrande - för att inte säga suktande - blickar men vi är ståndaktiga, moraliskt korrekta och allvarligt talat alldeles för gamla för att falla för frestelsen. Dessutom förstår vi efter ett tag att det är båten de tittar på mer än dess besättning. Fan ...
Nu har vi alltså 340 sjömil hem till Mosesholmen, målrakan kan man säga. Tankarna är fyllda, kylboxen likaså och vinden skall vända i dag. Kanske hinner man hem till vännernas bröllop på lördag ändå? Det skulle vara kul men - som en gammal tyvärr bortgången seglarvän brukade säga - det blir som det blir.
Ohoj!