Lämnar Bottenviken via den krönta klippan på Bjuröklubb och låter fyren långsamt försvinna ned i havet bakom mig. Av Lalehs besjungna val ser jag inget men några sälar tittar nyfiket upp ur vattnet och horisonten ligger framför mig som ett smalt sträck, omöjligt att nå. Sista dygnets stressiga och intensiva meckande är som bortblåst och speditionsfirman som tog en vecka på sig att leverera mitt nya förstag från Göteborg är, om inte förlåtna så åtminstone strukna från min lista över framtida planerade och bestialiskt uttänkta lönnmord. En vecka tog det att transportera tvåkilospaketet, varav de sista 24 timmarna spenderades på en hylla i Umeå. Må de ansvariga brinna i speditionsfirmornas egna av SJ pallar brinnande skärseld.
Vinden är skral men efter ett dygn vaknar jag ändå upp på Norrbyskär av att det dunkar i skrovet. Ohoj Ove, upp och hoppa, nu vi skall ut och vittja näten. Det är sikfiskaren Lasse Lindeman, son till gamle mästerseglarinnan Barbro Lindman från Vasa. Hur Lasse hamnat på skäret är en lång historia men det är alltid lika trevligt att hälsa på honom och sambon Anna-Lena. Efter ett par år sedan sist och med ett ensamt dygn på havet i färskt minne, är det uppiggande att träffa på Lindman som är en intensiv rackare och det blir full fart direkt. 25 knop med snurrebåten ut på Kvarken, näten upp fisklösa, sedan följde en höghastighetssightseeing bland Norrbyskärs alla kända och okända grund, upp på land, förevisning av senaste byggprojektet, besiktning av den nedblåsta hundraåriga tallen som knäckt grillplatsen i vintras, inspektion av gurkodlingen, den sönderfrysta vattenledningen, nästa byggprojekt… osv. Vet inte riktigt hur det gick till men vi hann även med en härlig frukost i det hundraåriga köket och jag fick mig en välbehövlig dusch, innan besöket, som varade en knapp timma, avslutades med att Lasse konstaterade; Nä nu händer det nog inget mer här idag, jag tror jag åker in till Hörnefors och handlar. Ingen mossa lär någonsin växa på den rullande stenen Lindeman.
Själv är jag är snart ute på havet igen och ser redan efter några timmar Skags uddes välbekanta profil dyka upp i soldiset. På Skag reser sig numera en hög och smal betongfyr – synlig milsvida omkring - men innan den byggdes var det faktiskt Heidenstamfyren bredvid E4:an i Jävre som lyste upp havet för sjöfararna. Den stod tidigare på en liten klippa strax utanför själva udden och lysvidden torde inte varit i närheten av dagens fyr. Att den hamnade i Piteå har naturligtvis med fyrbyggandet på Jävre Sandholmen att göra, även om det aldrig byggdes någon fyr av Heidenstamtyp där.
Jag har fortfarande gott tom tid inför Ulvöregattan och tar en omväg bland de smala och bråddjupa sunden som kännetecknar vattnen kring Trysunda. Väl inne i hamnen träffar jag seglarvännerna från Umeå, Nordmaling och Kokkola. Vi fortsätter diskussionerna där de slutade ifjol och får en trevlig kväll inför de tävlingar som börjar idag. Må bästa besättning vinna, och blir det inte vi så får det väl bli någon annan.
Ohoj.