På vägarna på ön Ven mitt i Öresund, regerar Lasse-Kongo! Jo det är sant. Åtminstone hans dubbelgångare eller kanske inspirationskällan till den minst sagt kufiska busschauffören i den briljanta och tragikomiska filmen "Torsk på Tallin". Har du sett den vet du vad jag menar, om inte se den. Vi kliver ombord på bussen, spänner fast oss och sedan bär det iväg genom det pastorala och idylliska landskapet. Och fort går det. Vi har frågat var affären ligger men mest fått ett mutter till svar. Halvvägs över ön viftar Kongo till med högerarmen och ropar något obegripligt åt oss bak i bussen. Hör jag inte ett "Frr åt helvitt"? Vi kliver skakade av och med en ryckig rivstart försvinner bussen bland rapsfälten. Tänk att vi åkt lokaltrafik med den riktige Lasse-Kongo. Det blir något att skriva in i sitt CV. Vi promenerar omtumlade till affären och gör det vi ska. Toapapper, diskmedel och massor av snus - som Camilla upptäckt vara svåråtkomligt i Danmark - inhandlas innan vi snubblar över det lokala brännvinskokeriet. Det är helt legal och beräknar släppa sina första tunnor skånsk whisky nästa höst. Vi nöjer oss med att hänga en stund i den exklusiva brittiska loungen och tar ett par öl av ett märke jag inte visste fanns.
Ön Ven är som sagt svensk och har så varit allt sedan den omtalade freden i Roskilde. Vi är för övrigt skitlessa på att höra om denna fred då den behandlats i varje hamn, turistinformation och monument som vi passerat i sommar. Ganska typiskt svensk att älta gamla redan inträffade och överspelade händelser. Det finns det många exempel på. Så det är kanske dags att släppa Roskildefreden och gå vidare, eller? Ven som sagt. Fyra kilometer lång och ungefär hälften så bred, med utsikt över minst fem stora städer. Köpenhamn, Malmö i söder, Helsingborg och Helsingör i norr och med Landskrona i öst, känns det som att man befinner sig i världens medelpunkt när man står vid St. Ibbs medeltidskyrka på öns högsta punkt. I mitten men ändå på en på många sätt ensligt belägen ö. Det är något speciellt med öar, det går inte att komma ifrån.
När vi skall tillbaka till båten visar det sig att Lasse-Kongo bara kör åt ena hållet. Hur är det möjligt? Det finns ju bara en väg och den går mellan hamnarna. Vi ställer oss vid den enda busshållplatsen som finns och väntar. Strax hörs ett ilsket brummande och bussen dyker upp bakom en häck. Vi vinkar att vi vill med men Lasse viftar bara irriterat - denna gång med vänster arm - och försvinner återigen i ett dammoln. Bara att börja gå till båten. Surrealistiskt.
Dagen efter är vi i Köpenhamn. Hör på nyheterna att det är översvämning på grund av regnet. Men i hamnbassängen är det lika blött som vanligt. Kan vatten vara annat än blött?
Ohoj.