Under Ulvöregattans första dag, svor jag dyrt och heligt att aldrig, säger aldrig, mer kappsegla. Japp, beslutet var oåterkalleligt taget. Det spöregnade på morgonen och var dessutom totalt vindstilla. Arrangörerna drog ändå ut oss tävlande på fjärden där vi fick vänta, vänta och vänta. Blött och kallt. Till råga på allt kom dimman inkrypande från havet och vi tordes inte avlägsna oss från startfartyget av rädsla för att inte hitta tillbaka till linjen.
En av gastarna ombord - den obotlige optimisten - tyckte dock att dimman var både magisk och på sitt sätt vacker. Idiot! Så småningom kom vi iväg men det var både segt och drygt och vi var aldrig över två knop på hela dagen. Dessutom, väl i hamn hade den utlovade aftersailen redan stängt. Detta innan första båt kom iland! That’s it - I’ll quit! Men sedan blev det som vanligt och beslutet föll naturligtvis i glömska. Andra dagen blev bättre och på lördag sken solen och vinden friskade från havet. Här skulle seglas! Vi sjanghajade två storväxta killar på bryggan för att få mer fläsk på relingen. Ingen av dem hade seglat förr, än mindre kappseglat på ett gropigt hav. Iklädda jeans, t-shirt och ett glatt humör steg de dock ombord. Första vågen slet av ena killens oknutna gympaskor, den andra spolade kepsen av kompisen medan den tredje helt solidariskt sköljde över oss alla, inklusive de två redan aningen gröna grabbarna utan regnkläder ...
Sedan gick det bättre och vi slutade som totalnia i det 63 båtar stora fältet. De sjöblöta och mer eller mindre utlurade extragastarna tackade vänligt men aningen ansträngt för turen och försvann sedan från bryggan för att aldrig mer återses, åtminstone inte av oss. Fast jag tycker nog att de gjorde det bra ändå, första gången på en segelbåt, 14 meters vind och ett gäng vuxna galningar ombord som skriker och drar i en makramé av olikfärgade snören. Ingen lek!
Senare i den ljusa regattanatten blev det jätteslaggis på bryggan. Oklart varför men länsman fick rycka ut och dämpa de upprörda stridstupparna. Seglarlivet det är härligt, men för veklingar besvärligt, som det sjungs i visan ... Visst kan det hetta till ibland på tävlingsbanorna men känslorna har i de flesta fall svalnat när man väl kommit iland och det var inga seglare inblandade i tumultet denna gång heller utan några lokala "hangarounds" Efter en vilodag med bastu på Mjältön, Sveriges högsta ö, vände vi sedan kosan norrut igen. Det är Bottenhavsregatta i Obbola och redan i dag torsdag, går startskottet för havskappseglingen. Fjolåret segrare, båten Brynhilde från Vasa, kommer över och vi skall göra allt för att slå skepparen Brännbacka och hans besättning. Vi tvekar inte en sekund att preja honom över startlinjen, sno hans vind på spinnakergången eller vad annat som krävs för att komma före i prislistan. Det är inte race, det är KRIG och Finlands sak är definitivt inte vår. Men slåss på kvällarna, det gör vi inte. Nej, vi går tillsammans i bastu och utvärderar dagen. Då är vi brödrafolk igen!
Ohoj.