Med noll meter under kölen. Jo, om grundstötandets ädla konst kan man skriva mycket, vilket förvisso redan gjorts. Men jag kan ändå inte låta bli att kommentera ämnet. Låt oss först och främst enas om att alla båtägare går på grund ibland, de som förnekar detta ljuger. För det andra finns det en rad olika kategorier av bottenkontakt, jag återkommer till dem. För det tredje är det sällan smällen i sig som är det intressanta utan vems fel det var. Det sista låter kanske konstigt men det är ytterst ovanligt att just skepparen känner sig ansvarig. Gastarna, hustrun eller till och med barnen sitter långt före på de anklagades bänk när smällen väl är ett faktum. Om det inte är så att sjökortet är feltryckt förstås, vilket verkar vara betydligt vanligare än man kan tro.
Jag delar upp grundstötandet i fem kategorier.
1. Touchen. En lätt och beräknad smekning mot en sandig botten när man undersöker en tidigare outforskad vik innanför tremeterskurvan. Räknas egentligen inte som riktig grundstötning.
2. Dunket. Vanlig bland kappseglare som sneddar aningen lite närmare den där udden än båten före som ju gick klar. Kan medföra lite spackeljobb vid upptagningen men sällan mer än så.
3. Smällen. Solig dag, hemmavatten och gäster ombord. Nonchalant skeppare som berättar skrönor från tidigare seglatser, ofta utförda i hårt väder, spöregn och dimma där man "inte såg handen framför sig". Tvärstopp på abborrgrundet och massor av nyfikna båtar runt omkring. Spricka i kölens bakkant och färdigseglat för säsongen. Slutar i värsta fall med husvagnssemester nästa sommar.
4. Fetsmällen. Den uppenbara felnavigeringen. Förutom sprickor och läckage i båten händer det att tänder och revben ryker. Dyr historia.
5. Haveriet. Behöver den förklaras?
På Ulvöregattan tidigare i sommar låg vi för kryss när dottern Tea frågade om jag sett någon riktigt våldsam grundstötning (hon tog för givet att jag inte gjort det själv och jag höll masken ...). Jodå, det har nog hänt. Men jag hann knappt svara så smäller det ordentligt strax framför oss. Det är en klassisk kategori fyra och ett tag är vi oroliga för att den skall nå upp till en femma. En finsk båt seglar rakt på enmetersgrundet - ett av få på Höga kusten - och där slutade deras regatta. Förutom några blåmärken gick det dock bra för grabbarna men om båten kommer att segla igen är mer tveksamt.
Nä, grundstötningar vill man undvika så långt det går. Trots det beslöt vi oss i lördags för att prova norra farleden in till Piteå och en därmed kalkylerad kategori etta. Leden är inte att rekommendera för segelbåtar över huvud taget och särskilt inte för båtar med ett djupgående på 1,90, som Feelgood. Men det gick faktiskt hela vägen in och endast vid Nötögrundet touchade vi ett par gånger, vilket alltså ger ett max djup i farleden på knappt två meter. Sedan var det bara att vända ut igen för tänk om vattnet skulle sjunka under natten. Fångad på Norra Stadsfjärden resten av sommaren istället för seglats norrut. Sicket öde!
Ohoj.