Ulvöregattan blev bara godkänd för Feelgood. Sekunderna på fel sida och ett bleke i sista kurvan satte P för våra segrarambitioner. Men så är det ibland och systerbåten från Sundsvall vann istället. Grattis … Sista kvällen på Ulvön blev dock dyr, tyvärr inte i form av champagne utan i kraft av en förstörd telefon samt en med samma resultat dränkt kamera. Jag föll alltså i sjön. Eller föll och föll, man kan nog diskutera det, jag anser att jag blev utsatt för ett attentat. Jag faller nämligen av ren och skär vana, icke överbord.
Om den ädla konsten att falla i sjön, skulle man kunna skriva mycket. Redan de gamla grekerna föll ofta i Medelhavets blå vågor, etrusker och romare likaså. Galler och germaner har båda – som folkslag - gått till historien som stora plurrare, för att inte nämna italienarna, holländarna och habsburgarna (framför allt italienarna…). Det var nog egentligen bara araberna som lyckades undvika ofrivilliga dopp, mest av geografiska skäl. Halkar man av kamelen slår man sig troligen ordentligt, men blir man blöt? Knappast.
Under en sommarseglats skådar man varje år folk som drattar i böljan. Ett felsteg eller en lös lina på bryggan räcker. Oftast händer inte så mycket, det är nämligen sällan farligt att ramla i sjön bara man undviker panik. Vådan i situationen består i att ta sig upp, vilket inte alltid är så lätt. Under regattorna eller i de populäraste gästahamnarna ligger ofta båtarna tätt utanpå varandra och det är ett evigt klättrande hit och dit för att komma iland. Då är det lätt att slinta eller snubbla och att slå huvudet i båtgrannens mantåg eller badplattform är inte att leka med. Tappar man sansen ligger man dåligt till, alltså bör det undvikas.
I mitt – bokstavligt talat – fall, gick det bra. Jag hade varit ombord på Leif och Tuulas jättebåt som precis kommit tillbaka från Karibien, och skulle bara kliva över en förvisso smal men väl förankrad landgång. Vad jag inte noterade var den grova elkabeln som låg precis på kanten av plankan. Prova kliv på barnens sockerdricksflaska så får ni se vad som händer. Exakt; man faller handlöst år sidan, och detta jag gjorde.
På vägen ned mot vattnet tänkte jag på elektroniken i fickan samt de nya progressiva glasögonen som med största sannorlikhet skulle bli kvar i djupet. Själv hade jag inga sådana ambitioner utan såg med viss nyfikenhet fram mot hur detta ofrivilliga plurr skulle avlöpa. Jag tog ett djupt andetag och passerades vattenytan med ett imponerande plask. Jahaja, det här gick ju bra, inga hårda föremål i vägen, nu gällde det bara att lista ut vilket håll som var upp och vilket som var ned. Bland luftbubblorna skymtade jag fötterna och där verkade det dessutom ljusare så jag tog några simtag år det hållet och var plötsligt uppe igen. Glasögonen återfanns dagen därpå, minneskortet i kameran gick att rädda och mobilen var av enklare modell. Så båtfolk, undvik ”Smart-IQ-Tre-G-It-phone-home-Super-G-typ-5:5:or”, behåll lugnet om du drattar i och framför allt … simma lugnt.
Ohoj.