Sätter mig ned för att börja skriva på sommarens inledande seglarkrönika och konstaterar samtidigt att ingenting egentligen har hunnit hända. Precis då kommer säsongens första segelbåt glidande in i sundet mellan Hällskär och Mosesholmen. Räddad! Besättningen vinkar glatt trots sina täckjackor och toppluvor och i aktern hänger den finska ”båtflaggan” med sitt vita extrakors i det blåa. Jag är lite avis på finnarnas flaggor, danskarnas och engelsmännens med för den delen. Ja, egentligen är det massor av länder som flaggar olika beroende på om de är på land eller på vattnet. Dock inte vi svenskar. Bara flottan och kungen med familj har rätt att föra den blågula tretungade varianten. Lite synd kan man tycka då den fladdrar läckert i vinden och skulle göra sig bra på Feelgoods akter, kanske kompletterad med Norrbottens landskapsvapen i övre hörnet. Bra idé va? Så därför föreslår jag – just här och nu - att konungahuset läggs ned och att den tretungade svenska flaggan föräras oss som färdas på vattnet. Det finns förvisso fler och tyngre anledningar till en dylik samhällsomstörtning, men flaggskälet är inte sämre än något annat.
Nä, det har varit dåligt med seglandet hittills. En hektisk majmånad med hinkvis av Björklunds nationella prov att rätta och tonvis med betyg att sätta (illa när arbetet börjar inkräkta på fritiden…) har i kombination med kyla, resor och en allt mer påtaglig uppskjutarmentalitet, gett ett sent sjösättande av Feelgood. Men på sjön har vi varit ändå. Nämligen på läger.
Sjösportlägret på Svinöra är ju en institution med många år på nacken – jag var själv där när det startade i mitten av sjuttiotalet – men numera finns även ett komplement, Segelsällskapets jolleläger vid Jävre-Sandholmen. Lite mindre, lite enklare och med mer fokus på själva seglandet. Minsta dottern Svea, som nu uppnått den mogna åldern av åtta vårar, var anmäld tillsammans med kända och ännu inte så kända kompisar. Spänningen var stor och tälten kom snabbt upp innan det var dags för första seglingspasset. Då kommer en av helgens många ”one-liners”:
"Pappa, måste jag verkligen vara med på teorin, jag kan ju redan allting."
Inget fel på självförtroendet där minsann, och när jag försökte förklara att segling är en sådan där grej som man aldrig blir fullärd i, suckade hon överseende och förklarade att hon minsann funderade på att lägga av. Hon hade ju faktiskt hållit på med det här seglandet i åtta år redan…
Men kompisen Jonte ville inte lägga av. Han hade längtat att få lära sig segla allt sedan förra sommaren. När det blev överfullt i jollarna och de som väntade på sin tur erbjuds lite fartfyllt gummibåtsrace som omväxling, var det en skeptisk Jonte som klev ombord. De flesta barnen tjöt av skratt när vattnet stänkte och RIB båten studsade över vågorna, men inte Jonte som istället levererade ännu en one-liner.
"Nä, nu får det vara slut med såna här dödsresor, jag vill ut och segla igen."
Vad säger man om den? En härlig inställning som sannerligen värmer ett seglarhjärta.
Ohoj!