Dialektproblem utanför Norrbotten

Jag har aldrig haft någon utpräglad dialekt. Vid besök utanför kommunens gränser har jag alltid känt mig som en liten kameleont som tillfälligt suger i mig den lokala dialekten. Istället har människor från andra platser i Sverige fått gissa sig till var jag kommer ifrån.

Foto:

Resa i Australien2012-03-30 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En gång var det en receptionist i Stockholm som för en minut trodde jag kom från Norge. Efter det har jag lovat mig själv att bättre visa var jag kommer ifrån utöver den knapphändiga informationen jag delar på Facebook.

Utom landets gränser präglas därför min och mina medresenärers dialekter i möte med andra svenskar. Omedelbart blir vi representanter från Piteå och Norrbotten med inövade uppvisningar. Nästan som om vi stod på en utbildningsmässa i friidrottshallen på Nolia och försökte övertyga fler att övergå till norrländskan.

Främst andra resenärer från Stockholm och Göteborg fascineras av hur vi uttalar enstaka ord.

"Snöra", "gode" och "hejn" är alla ord som de inte kan förstå tillhör svenskan, om än i talspråk.

När vi för en månad sedan gick på bio i Sydney fick vi sällskap av tre bekanta från Malmberget. Plötsligt byttes vår rätt neutrala dialekt med vissa spår av norrländska i sig ut mot en betydligt grövre variant.

Ord som aldrig tidigare lämnat våra munnar flöt nu på i en häftig ordvåg utan i takt med mängden reklamfilmer.

Bakom oss satt ett ungt par varav tjejen kom från Sverige. Hennes pojkvän uppmärksammade att vi var från samma hemland som henne och frågade lite nyfiket om översättning. Hon lyssnade på vår konversation en lång stund, rynkade på pannan och tittade sedan tillbaka på sin pojkvän med tom blick.

"Ja, det är svenska, men jag förstår inte ett ord av deras dialekt".
Även om man vill att folk ska förstå vad man säger var det ett av resans stoltaste ögonblick.

Läs mer om