Efter gymnasiet ska man tydligen hitta meningen med livet. Ingen vet såklart vad det är, så man gör sin första gissning: att resa. Se världen. Så man gör det. Kanske blir man au pair i en brittisk familj men tröttnar efter ett år för att barn inte är så jävla roliga att ha att göra med dygnet runt, åtminstone inte om de inte är ens egna. Eventuellt gör man några fler snedsteg, man kanske måste hitta sig själv några gånger på Bali först innan man inser att meningen med livet ju är att hjälpa folk. Man vill jobba med människor.
Så man googlar lite. Ser att en by i Kenya har det svårt. Eller, tja, svårt, det är väl inte så noga men de verkar ha det svårare än en själv. För där måste de bära sitt vatten på huvudet och inte är det där vattnet särskilt rent heller. Man tänker att här, här kan jag förändra världen. Ofta finns det något företag som gärna tar dyra pengar för att berätta var man ska åka, var man borde bo under tiden och så får man kanske välja mellan olika sysslor: vad som känns roligast, att hjälpa till på ett barnhem eller att bygga en skola.
Problemet är att vita, västerländska ungdomar långt ifrån alltid eller ens ofta vet hur man bygger en skola. Eller har någon som helst utbildning i barnomsorg när de åker på volontärresa. Så fem veckor, två månader eller till och med ett halvår senare åker man därifrån, utan att veta säkert om man över huvud taget hjälpt till.
Det ännu större problemet är att vita, västerländska ungdomar sällan inser det själva. För de vill ju gott – de vill ju rädda världen. De inser bara inte att de på de där barnhemmen blir ännu en okänd vit människa som snart kommer bytas ut mot en ny vit människa som precis som alla andra också kommer åka hem till sin trygga vardag några månader senare och lämna barnens otrygga vardag kvar. Men spåren finns fortfarande efter dem, för på Instagram förevigas selfies där den vita människan står som en hjälte i centrum, omringad av tjugo svarta barn som hen inte ens kan namnen på.
De bilderna säger allt. Där förevigas inte bara vita volontärers gudakomplex, utan också att syftet med resan i grund och botten är självförverkligande, egoistisk och hundra gånger mer stjälpande än hjälpande.
Är du kvalificerad? Åk. Kommer du hjälpa människor på sikt? Åk. Gör du det för att faktiskt förändra? Åk. Har du alltid velat se Afrika och ha något fint att skriva i CV:t? Skänk pengar som du vet kommer gå till behövande, och stanna hemma.
Linnea Lundström