Vi kan outtröttligt tjafsa om köordningen i matvarubutiken. Använda "typiskt svenskt" mellan varandra som något vardagligt i nivå med cykelhjälm och tomatketchup. Vi kan klaga på våra grannar och medmänniskor för att "de" har skickat en viss artist till Eurovision Song Contest som kommer skämma ut oss var och en personligen. Välta kaffekokare i frustation under fredagens morgonfika i personalrummet vid diskussion kring den senaste partiledardebatten.
Oavsett det och trots svenskarnas olikheter på hemmaplan, utomlands håller vi ihop.
Oftast när man på resande fot presenterar vilket land man kommer från är det sällan polletten ramlar ner direkt för utomstående part. Blir Sverige inte misstaget för Schweiz som i en sämre version av "Sällskapsresan" så vet många knappt var landet ligger. Skandinavien blir lika opreciserat geografiskt som sagornas Narnia och snö och kyla dyker ofta upp på tapeten som det var vårt enda bidrag till världen, speciellt om man nämner att det är norra Sverige man kommer från. Mitt trumfkort har då varit att Piteå nyligen hade minusgrader kring fyrtiosträcket.
Kanske är det den okunskapen bland andra nationaliteter sammantaget med att vi ute i världen är en blåbärsnation som ökar vår sammanhållning. Oftast krävs det bara en plats utanför Sveriges gränser och ett möte med en helt okänd svensk, snabbt hittar man något som binder oss samman. Kanske en mindre stad man kommer ifrån där den andra har bekanta. Kanske en svensk favoritförfattare eller artist. Eller så enas man bara kring hur gott det är med lingonsylt till köttbullarna.
Allt knyts ihop till en enda mening: "Visst är världen bra liten". Även om det i sig kan tyckas löjligt är det en trygghet att falla tillbaka till när man på resande fot längtar hem till mellanmjölkens förlovade land för en stund.