Nya riktlinjer, nya tag. Covid-19 rasar återigen. Stefan Löfvens tal till nationen understryker det vi redan visste. Verkligheten är brutal och den bryr sig inte om våra känslor. Det finns inga tvivel kvar – det kommer att bli en lång vinter. En vargavinter. En ensam vinter.
Ensamheten är kall, men döden är kallare. Vi står inför valet mellan pest eller kolera mina vänner. Ensamheten är övergående, den går att förändra. Döden är definitiv, och med den finns ingen väg tillbaka.
Viruset härjar i länet och i världen. USA har tappat greppet totalt. Nyligen sågs det som självklart att Indien skulle gå om Amerika i antalet bekräftat smittade. Det var en apokalyptisk kapplöpning som jag själv följde slaviskt. USA låg 400 000 smittade före, Indien knappade in varje dag. Det är bara några veckor sedan. I dag har USA över 3 miljoner fler smittade än Indien.
Europa har stängt ner. Igen. Många höjer rösten för att även Sverige ska stänga. Få verkar reflektera över att det ju är vi, alltså allmänheten, som sprider viruset. En lockdown bör ses för vad den är: ett bottenbetyg på en befolkning som är oförmögen till ansvar. Med ett sådant bottenbetyg dömer vi vår ekonomi och vår stolthet till undergång. Alternativet är svårare men desto mer rimligt: ett eget ansvar för utgången.
På 1600-talet skrev filosofen och matematikern Blaise Pascal att ”människans största olycka består i hennes oförmåga att sitta ensam och stilla i ett rum”. Aldrig har väl detta varit mer sant än nu. Det kunde varit skrivet i dag, för det är just i detta vår olycka består. Så länge vi är hemma kommer detta att fungera. Men att vara hemma verkar för många vara en utmaning av Guds nåde.
I denna tid behöver vi inte marschera mot strid. Ingen kräver av oss att vi ska döda och dödas i fosterlandets tjänst. Vi behöver inte svälta eller jobba gratis, inte offra våra kroppar på nationens historiska altare. Det finns ingen krigsgas, ingen artillerield, inga minor, inga ransoneringar. Det enda vi ombeds att göra är att stanna hemma i den utsträckning vi kan. Att sitta tyst och stilla i våra varma, trygga hem. Med Netflix och Spotify och mobiltelefoner.
Men icket. Ut ska vi till varje pris. Till klubbar, fester, affärer och gym. Vårdpersonalen får städa upp efter dem som inte klarar att ta ansvar och de sjuka får sätta livet på spel.
Aldrig har så få haft så många att tacka för så lite. Vilken skam att vi inte är bättre än så här.