En kvinna avlägsnas från Hötorgets tunnelbana i samband med biljettkontroll. Kvinnan är höggravid. Hon trycks, med magen nedåt, ner i en bänk. Hon skriker. Intill står hennes dotter. Hade inte ett handlingskraftigt vittne varit uppmärksam hade dottern blivit kvar på tåget. Det här är vad vi vet, för det finns filmat. Sedan blir det svårt.
I dagarna har det debatterats vilt kring händelsen på tunnelbanan. En demonstration ska hållas mot ordningsmaktens övervåld. BBC, New York Times, Fox News, The Independent, medier över hela världen har rapporterat om händelsen. De kallar det för ”a swedish outcry”. Och mycket riktigt - protesterna är skyhöga. Det är på sätt och vis förståeligt. På de mobilfilmade klipp som spridits i medierna ligger kvinnan på golvet och skriker medan hennes dotter gråter. ”Det spelar ingen roll vad hon har gjort”, menar många, ”så där gör man bara inte”. Dessutom menar kvinnan att hon tänkte ta tunnelbanan för att åka till sjukhuset på grund av förvärkar. Därför hade hon svårt att få upp sin biljett. Vittnesmålen är motstridiga. Vissa menar att hon var ”hysterisk”, andra att hon var ”livrädd”. Ett vet vi: vi vet ingenting. Och enligt min mening har alldeles för förhastade slutsatser dragits i just det här specifika fallet, precis som i alla liknande fall där mobilkameror slås på först när vakternas ingripanden redan påbörjats.
På sociala medier försvarar vaktkåren sig på gott och ont (inlägget som cirkulerat mest handlar om Fredric som minsann räddade en ettåring från att dö men HAN får ingen kärlek utan det är bara hat och hat mot ordningsvakterna. Så får man tålmodigt förklara för twittertrollen att medieutrymmet inte har plats för att rapportera om varje tjänsteman som kommer till jobbet i tid, utför sina arbetsuppgifter och går hem, även om det så klart skulle vara lyckosamt för alla arbetslösa journalister där ute). Precis som det inletts en förundersökning mot de två avstängda vakterna har det startats en förundersökning om våldsamt motstånd mot kvinnan. Enligt lag har vakter rätt att använda försvarligt våld. Det ska samtidigt inte stå i missförhållande till ingripandets syfte. Det är rättens sak att avgöra, inte vår. Enligt Lagen om tilläggsavgift i kollektivtrafiken är avsaknaden av biljett ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller andra omständigheter. Det är rättens sak att avgöra, inte vår.
Så låt mig förtydliga: jag menar inte att på något sätt försvara ordningsvakter. Lika lite som jag ämnar försvara eventuellt plankande eller våldsamhet (åter igen: jag har ingen aning). Vad man kan konstatera är att ett drev har uppstått på otroligt oklara grunder, och som om det inte vore nog finns det ytterligare en dimension i detta vilket är rasdiskriminering. För vad som än hände Jeanine ska hon behandlas av lagen så som alla andra, vilket det faktiskt finns skäl att tvivla på. Jonas Hassen Khemiri skrev i sin numera klassiska text "Bästa Beatrice Ask" i DN: "Sen lånar du mitt skinn för att förstå att när du kommer ut på gatan, ned i tunnelbanan, in i köpcentret och ser polismännen stå där, med Lagen på sin sida, med rätten att närma sig dig och be dig bevisa din oskuld så väcker det minnen till liv. Andra övergrepp, andra uniformer, andra blickar". Kalla Fakta kallar det för rasprofilering. Man får kalla det vad man vill så länge man vet att mörkhyade personer alltid har passet redo. Alltid har hjärtat redo att sjunka i varje säkerhetskontroll.
Det är en rasism som är rutinmässig - att kalla det slump vore att blunda. Det ligger i polisens själva syfte att ge oss trygghet, inte tvärtom. Oavsett vad som hände Jeanine är de inte där än.
Linnea Lundström