Jag tycker inte om när andra utövar makt över mig. Jag tror inte att någon tycker om det, men ändå utsätter vi hela tiden varandra för våra olika maktspel.
Det kan vara allt ifrån att en busschaufför lämnar en på busshållplatsen när man glömt sitt busskort, till att någon inte följer en tillbaka på Instagram.
Det där med instagram är känsligt. Med bara ett litet klick på "follow" knappen kan man ha gjort någon glad samtidigt som beslutet att inte följa tillbaka kan väcka tankar hos den andre. Vissa bryr sig inte, och kanske inte ens tänker vem som följer tillbaka eller inte, men jag gör det.
Jag vill så otroligt gärna vara intressant. Att andra ska vara intresserade av mig som person, och inte på något sätt förneka mig eller förnedra mig.
Busschauffören som i måndags ignorerade mig genom att vägra mig snålskjuts hem klockan kvart över fem när jag glömt busskortet är jag inte särkilt imponerad av.
Visst, det är inte hans skyldighet att ta med en fripassagerare på en annars tom buss, men när jag stått ute i kylan och bönat och bett om att få åka med så blir jag faktiskt arg när mannens svar är att stänga dörrarna och sladda därifrån i sin varma gula buss.
Vissa dagar kan till och med en lärares hyschande kännas som en kränkning, även om det är jag som pratat och stört. De gångerna får man väl helt enkelt ta sig i kragen och knäppa till käften.
Det är bara att inse, jag Anna femton år har inte all makt jag skulle vilja ha. Jag bestämmer inte helt över mitt eget liv. Men tills nästa gång busschaffisen vägrar en glömsking dennes resa hem har jag förberett ett tal om medmänsklighet och empati.
Trots talet svänger förmodligen hans varma gula buss ut utan mig ändå, men då är jag inte längre en underordnad, utan en slagen kämpe. Då är det lättare att stå ut med kylan när jag promenerar hem.