En gång, när jag gick hem från en kompis sent om natten, var himlen så stjärnklar att jag helt enkelt var tvungen att stanna upp för att inte tappa andan. Klockan var kanske halv tre, och det var helt tyst förutom täckbyxeprassel, avlägset trafiksus och rossliga förkylningsandetag.
Jag tittade upp, och såg Karlavagnen och Orions bälte och allt det där, och vart jag än tittade var det stjärnor och det tog aldrig slut och jag insåg att den där klyschan om att vi är så små så små i den stora, stora rymden är en klyscha av en anledning.
Det är ju så, och det finns ungefär ingenting som skrämmer mig så mycket som tanken på hur stor jag tror mig vara i förhållande till hur liten jag faktiskt är. För när jag stod där mitt på vägen, och såg upp mot det oändliga, så betydde ju plötsligt matteproblem lika lite som den där gången jag ramlade inför ögonen på bussens alla passagerare - ingenting.
Och kanske betyder inte jag någonting heller.
Förut var jag nästan besatt av tanken på att betyda. Jag stod inte ut med att för alltid vara ett liv bland alla andra - det låter hur töntigt som helst men jag är väldigt töntig, speciellt när klockan är halv tre på natten - och jag fylldes av sådana där existentiella frågor: "Vad gör jag här?" "Kommer det här göra någon skillnad om hundra år?" "Vad är meningen med allt det här?".
Jag kom uppenbarligen inte fram till något vettigt svar på de frågorna, i sådant fall hade den här krönikan nog inte varit lika tonårsförvirrad och kaosartad som den nu är, men jag kom över en textrad i John Greens bok An Abundance of Katherines som lugnade ned mig på något vis: "I will get forgotten, but the stories will last. And so we all matter - maybe less than a lot, but always more than none".
Just den här berättelsen kommer förmodligen inte gå till historien, men några ord här och där kanske har fastnat hos någon och för mig räcker det.