Det finns inte alltid någon annan som kan göra det som måste göras.
Det är heller inte alltid möjligt att skjuta upp saker hur länge som helst. Inte den här gången, kanske aldrig.
Så jag sätter mig i bilen. Det är valborg och jag åker mot Bollnäs. 65 mil. Trafiken är gles och där vägen och omständigheterna tillåter kan man stå på.
Den här gången är det ingen som ska lotsas till sin sista vila, men vi sätter röda rosor på pappas grav och den där Olle Ljungström-sången gör sig hörd i mitt huvud.
Nej, den här gången är det pappas fru som ska flytta, troligen för sista gången. Hon ska 13 mil bort, till Sandviken, till ett nybyggt trygghetsboende.
Hon har förberett flytten sedan jul, men packat lite tokigt i alldeles för många små lådor. Så jag ägnar några timmar åt att packa om.
Det är lite vemodigt. Hon är orolig och ledsen. Här har hon bott i snart 20 år med den lilla sjön på bekvämt promenadavstånd. Här har hon byggt ett liv, träffat vänner och grannar.
Invandrarfamiljen med de snälla barnen, den pensionerade rektorn och grannfrun som bakar så goda kakor.
Nu väntar en stor omställning, 13 mil bort i okänt land.
Trygghetsboendet är nybyggt, hon är först att flytta in. Jag noterar oron och tvivlet i hennes ögon när hon ser sig omkring. Men det är fint, toppmodernt och centralt beläget. Fast ingen sjö att gå till när fåglarna ska matas.
"Det blir nog bra ska du se" säger jag som för att släta över det som händer.
"Tror du det" säger hon med kvardröjande tvivel.
Vi packar upp och möblerar. Ett nytt hem växer fram, förmodligen hennes sista.
Jag tänker på min första egna lägenhet. En etta på 40 kvadrat. Jag kan fortfarande minnas den euforiska frihetskänslan när jag första gången låste upp dörren och såg mig omkring.
Inget märkvärdigt, men mitt. Min lägenhet, min frihet.
Sedan dess har det blivit många flyttar i vårt avlånga land. Hyrda hus och andra hands-lägenheter i storstan. Ibland perfekt, ibland bara en plats för att sova och vänta in bättre tider.
Och nu, jag har bott i mitt hus, vårt hus, i 26 år. Här har barnen växt upp för att sedan flytta ut och vidare. Här har jag trivts från första stund och jag förundras fortfarande att jag bor i ett trevåningshus, ja, om man räknar källaren. Och det gör jag.
Det känns som en gåva, men det kanske inte blir den sista plats som jag ska göra till min.
Hon som flyttade ringer efter par dar och säger att hon redan stortrivs. Det gör mig glad.