Vardag med mitt unika, helt vanliga finbarn
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och det är ju just precis det som är grejen. När andra ser en dagistrött skriktjej ser jag mitt barn. När andra ser en snorunge i overall ser jag min flicka. Det är precis lika mycket märkvärdigt och vanligt och unikt med Siri som med alla andra barn. Den synen hoppas jag att jag delar med många, för att inte säga alla, föräldrar.
Minns att jag gillade "Uppdrag: Mamma" som gravid. Senare läste jag också "Uppdrag: Familj" där en textförfattare beskrev scener från en kaotisk morgon. Minns också att jag - före barn - bläddrade i en föräldratidning. I den skrev två familjer om sina dagstart med klockslag framför varje händelse. Det hela började med välling vid fyrasnåret och fortsatte med en räcka av vakningar och stress fram till jobbstart. Bara jag tänker på stressmorgnar får jag bränn i magen.
I måndags var det allvarsstart hemma på Djupviken. Därmed kan jag göra mitt eget morgonschema. 05.55: Jag stiger upp, klär på mig framlagt underställ, tassar nedför trappen och häller upp hundens frukost för att locka ner henne. Hon i sin tur stretchar och äter medan jag tar på mig täckbyxor och dunjacka. 06.07: Hunden har gjort morgontoalett och tycker jag är dum i huvudet som tänker promenera vidare.
06.30: Äter frukost, dricker kaffe och småpratar med sambon. Det är inte ofta vi har morgnar för oss själva, Siri är ju liksom vår levande väckarklocka. Vi konstaterar att denna första-dagen-på-en-stor-del-av-våra-liv-dagar känns rätt mysig. Och förvånansvärt stillsam. Siris pappa cyklar till jobbet.
06.58: Siri vaknar. Blöjbyte, toffelpåtagning, vällingfix. Påfyllning av energidepåerna framför tv-nyheterna. 07.15: Lite bus, lite dans, lite smink- och frisyrfix och påklädning, etapp 1.
07.31: Packa utflyktsväskan till dagis, tränings- och matväska till mig. 07.40: Ytterkläder, påklädning etapp 2 och sedan ner med Siri i cykelkärran. Är ute i god tid och lämnar lugnt och stilla på dagis.
Summan av lasterna är konstant, brukar det heta. Även om det stämmer är jag glad att min last är sur stressmamma på morgonen (trots att det kräver militärisk disciplin kvällen före med packade väskor och laddad kaffebryggare). Jag är ännu mer nöjd över att min last inte stavas rökning.
Att passiv rökning kan skada foster och spädbarn är gammal skåpmat. Nu visar nya resultat att kvinnor som röker drastiskt försämrar sina döttrars chanser att bli mamma. Och därmed sina egna möjligheter att bli mormor. Risken för att få missfall är 80 procent högre bland kvinnor som utsatts för passiv rökning i barndomen än hos andra kvinnor.
Men nu är det helg. Och jag får vara en del av hemmagemenskapen med vårt märkvärdiga, unika och särdeles vanliga finbarn.