Himlen är blå, solen värmer, på radion sjunger Tommy Körberg " De blomster som i marken bor" och fåglarna snackar. Ja, det är faktiskt det dom gör. I hela mitt liv har jag trott att talgoxar och blåmesar och annat fjäderprytt bara kvittrar på i största allmänhet, för att dom tycker att det är kul att leva. Ända tills jag lyssnade på Vetandets Värld om språkforskning på japanska talgoxar.
Fåglarna säger hela meningar som "scanna av himlen efter faror och kom sedan hit". Varnar ungarna i boet för olika mördare. "Trädorm. Lämna boet!" "Skata. Göm er i ett hörn!" Luras gör dom också. "Höken kommer" ropar talltitan och skrämmer bort talgoxarna från matbordet.
Fåglar inte bara pratar, de pratar olika dialekter beroende på land och landsända. Talgoxarna i Arjeplog säger inte "piip", dom säger "phiip" med andande "h". Det där är inte vetenskapligt belagt. Den enda som påstått det är Svante Lindqvist i JP Nyströms orkester, men varför skulle han ha fel?
Medan vi människor är rädda för utbölingar och reser hinder, spanar fåglarna efter nytt blod. En talgoxtjej från Skåne satsar hellre på en talgoxkille som kvittrar på tornedalska än en skorrande pippi från hembygden. Allt med tanke på inavelns hot mot släktet. Så klokt.
Lyssnar på fågelsången med nytt intresse och beskådar återuppståndelsen i trädgården. Mest imponerad är jag ändå av flugan i fönsterkarmen. Där ligger den på rygg, med alla benen i vädret, stendöd sedan hösten 2015, och plötsligt börjar den röra litet försiktigt på det ena benet efter det andra. Alla funkar!
Något utmattad av bensprattlet ligger den där och samlar sig för nästa utmaning, att försöka stiga upp och se om benen bär. Jadå, upp kommer den och så bestämmer den sig för att pröva vingarna. Och se! Efter en försiktigt varmkörning av motorerna lyfter den och flyger iväg, vingligt men den flyger.
Blommorna, fåglarna, vädret, ja till och med flugan, åh, vilken underbar värld! Nog är det synd att vi måste lämna det här. Jorden går under, säger professor Stephen Hawking. Någon där ute i universum kommer att smälla av supernovor och kasta asteroider i skallen på oss. Inom 30 år måste vi ha uppfunnit en rymdfarkost som tar sig till ett annat solsystem och skickar hem bilder på tänkbara boplatser. Annars är människosläktets saga all.
Undrar hur vi blir mottagna där ute bland stjärnorna?
"Från jorden? Men oh så kul att ni kommer! Sätt på kaffe. Vi har fått främmande."
Eller blir det taggtrådsstängsel och låsta läger där vi får svälta, törsta och frysa och tvätta våra nyfödda i lervälling?
Har vi tur kraschlandar vi på en ledig jord i ett annat solsystem där allt kan börja om på nytt. Och Hawking kan ha fel, för en gångs skull. Börja inte packa än. Njut av försommaren. Ännu en dag i Paradiset.