En helt vanlig dag är fylld med slötittande på tv, rappa radiopratare, monotont tidningsbläddrande och maniska Facebook-skrollningar. Vi blir med stora ögon och öppna munnar ständigt matade med information om allt ifrån naturkatastrofer till kändisars snedtramp, men vad är det egentligen som fastnar i våra minnesbanker? Vad sållar hjärnan bort som onödigt skräp och vad anser den vara värt att snappa upp?
När hockeypojkarna i JVM vann mot Ryssland var statusväggen på Facebook fylld till brädden med inlägg exploderandes av hejarop och lyckorus. När Gadaffi mördades och hela Libyens folk med segeruppsträckta nävar grät av lycka såg jag en Facebook-uppdatering om detta. "Alla" vet att Kenza precis kommit hem gyllenbrun från Sydafrika, "alla" vet vad "att göra en Britney" innebär och "allas" lugn har äntligen stillats efter den stora snackisen om det skulle komma en ny modell av Iphone 4 eller en helt ny Iphone 5.
Varför är det såhär? Varför är det mer intressant att prata om att till exempel Kissie sprutar läpparna med Botox än att Håkan Juholt precis har avgått som partiledare för socialdemokraterna? Jag skulle säga att det i 9 av 10 fall är vanligare att se en Hänt Extra i ett väntrum än en Dagens Nyheter. Detta gör tyvärr att vissa människor kan rabbla upp Måns Herngrens hela skilsmässokatalog (inklusive bonusbarn) men kan för allt i världen inte minnas skillnaden på Martin Luther och Martin Luther King.
Nu är jag less. Jag vill inte veta mer om tjusiga skådespelare på galapremiärer, vilka bloggdrottningar som dansat uppe på bardisken eller att de andra B-, C-, D- och F-kändisarna hånglat med den, snackat skit om den och delat säng med gud vet vem. Likväl som jag inte käkar skräpmat varje dag tänker jag inte längre matas med skräp varje dag via media. Det gör en bara fet, ful och full av tomma kalorier. Inte något som är värt att lägga varken tid, ork eller pengar på enligt mig. Nytt år, nya tag. Dags att börja skräpmediabanta!