Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En majoritet av landets riksdagspolitiker vill stifta lagar som allvarligt skulle inskränka tryckfriheten och debatten är i full gång. (PT och många andra tidningar manifesterade för övrigt i frågan i onsdags).<br /><br />Inskränkningar, hur vällovliga de än tycks vara, är nästan alltid av ondo och leder alltid till en punkt då det mumlas om att "det var kanske inte riktigt så här det var tänkt".<br /><br /><br /><br />Det har stormat en del angående min krönika (4 augusti) om Israels förtryck. Där hävdar jag att ett par namngivna vänner av Israel är försedda med blinda hål i huvudet. Fullt förståeligt reagerar herrarna. De känner sig kränkta och utpekade.<br /><br />I det sammanhanget vill jag påpeka att varken de eller deras likasinnade med ett enda ord tagit avstånd från illegala bosättningar, apartheidliknande förtryck eller det massiva bombardemanget av Libanon. Således tolkar jag det som att de hejar på.<br /><br /><br /><br />Hur som helst, X och Y, kontaktade mina chefer och anmälde krönikan till PO. Givetvis utan resultat, om man bortser från rätten till genmäle som torde vara en självklarhet.<br /><br />Men X och Y var inte nöjda, utan anmälde sättet som genmälet publicerades på. Inte heller denna gång fick de något gehör från PO, som dock, det ska sägas, hade allmänna synpunkter på mitt sätt att polemisera och raljera. Det får givetvis stå för Olle Stenholm, men jag kan nog sätta en hundring på att vår vän PO aldrig skulle slänga ur sig liknande synpunkter när mer kända krönikörer, som exempelvis Jan Guillou, kallar namngivna personer för "stollar" och "lögnare".<br /><br />Tack vare tryckfriheten kan jag således konstatera att Olle Stenholms brev var ovanligt stolligt.<br /><br /><br /><br />Nu är ju inte tryckfriheten i första hand till för att en landsortskolumnist ska få hävda att meningsmotståndare har "blinda hål i huvudet". Frågan är betydligt viktigare och större än så. I förlängningen berör det din möjlighet att få relevant information.<br /><br />Det för mig osökt in på Ryssland, som trots kommunismens fall fortfarande har stora underskott i informationskapitalet. Medierna är till stora delar styrda av staten, säkerhetstjänsten och stenrika oligarker. Allt i namnet av kriget mot terrorismen.<br /><br />I dag är det precis två år sedan som gisslandramat i Beslan inleddes. Ett drama som slutade med åtskilliga människors död (däribland väldigt många barn). Att det var de tjetjenska rebellerna som var mördare fick vi direkt veta.<br /><br />Men var det hela sanningen?<br /><br />I dag talar mycket för att den ryska säkerhetstjänsten får ta på sig en stor del av skulden när minst två kraftiga granater sköts in i skolbyggnaden varvid väggar och tak rasade över så väl gisslan som förövare med ond bråd död som följd. Det får förmodas att stora delar av den ryska allmänheten inte känner till dessa uppgifter.<br /><br /><br /><br />Det är givetvis svårt att dra raka paralleller till det svenska samhället, men om politiker börjar tafsa på på tryckfriheten (och parar det med Bodströms nya små terroristlagar) så börjar vi närma oss en punkt då misshagligheter i informationsflödet inte längre är en fråga för PO (Olle Stenholm) utan för domstolar och svensk säkerhetstjänst. Så akta er för tafsande riksdagspolitiker.
