För att inte spricka av frustration, ilska, sorg och vämjelse över de hatiska och rasistiska terrorhandlingar som plågar Sverige med mord, brinnande flyktingförläggningar och annat hemskt, försöker jag koncentrera mig på det goda som händer.
I min omedelbara närhet och längre bort finns trots allt mycket att glädjas åt, påminner jag mig själv när hoppet om mänskligheten sviktar.
Det hjälper faktiskt, jag fylls av tacksamhet gentemot för mig både okända och kända människor med stora hjärtan och sunda tankar.
Till exempel efter det kulturella flyktingvälkomnandet i Acusticum den gångna helgen, och andra liknande evenemang. Vilken omfamning!
Eller den mänskliga kedjan för ett humant flyktingmottagande som bildades över gränsen mellan Haparanda och Torneå på FN-dagen. Finare motreaktion mot det som försiggick där i september är svårt att tänka sig. Tack FN-föreningen och alla finnar och svennar som var med. Jag känner mig upplyft av er handling.
För att inte tala om barnkalaset jag nyligen var på. Ett tjogtal vuxna och barn med bakgrund i Sverige, Liberia, Venezuela, Nigeria, Libanon, Palestina, Bulgarien, Turkiet och Storbritannien umgicks i största harmoni och trivsel. Med skolattacken i Trollhättan i färskt minne kändes det läkande.
Tack för det allihop och tack Piteå kommun för Familjens hus som gjorde det möjligt.
Jag håller med de humanister som tycker att Sveriges regering och rättsväsende alltför länge tillåtit rasisterna att flytta fram sina positioner – i strid mot grundlagen och FNs konvention om mänskliga rättigheter.
Åsiktsfrihet handlar inte om rätt att diskriminera andra, varken verbalt, i skrift, med symbolik eller i handling. Rasism föder våld, därför måste all slags rasism bekämpas så fort den visar sig – vare sig den är förklädd eller ej. Tack alla som inte ger upp!