Fredag och jag har bespetsat mig på en kväll med Let's Dance. Det blir inget. Inställt på grund av terror på Drottninggatan i Stockholm. Någon har kapat en lastbil och mejat ner försvarslösa människor. Fruktansvärt och ändå hinner jag känna ett mikroskopiskt sting av besvikelse för att jag snuvats på en stunds underhållning. Det gick över lika snabbt som det kom.
Istället blev jag sittande framför tv-apparaten och direktsändningarna. Till sist, när allt var sagt och inget nytt fanns att tillföra, zappade jag över till Kunskapskanalen dit Skavlan förpassats denna fredagskväll.
Som alltid fanns där ett guldkorn, något tänkvärt. Lill-Babs, en av kvällens gäster, berättade en historia ur livet om vikten att visa uppskattning. Hon uppträdde och bodde på samma ställe som Sammy Davis Jr. Den artist hon såg upp till och beundrade mest av alla. Hon ville säga det till honom, men vågade inte. Vad hon tyckte sket väl han i. Det skulle bara bli patetiskt.
Till sist tog hon mod till sig, knackade på och när han öppnade dörren bara hasplade hon ur sig alla lovord, med blicken i golvet. När hon till sist vågade titta på honom, såg hon att han grät. Den store världsartisten stod där, rörd till tårar, över att Barbro Svensson tyckte att han var störst och bäst. Kanske hade gråten flera orsaker. Ensamhet sedan musiken tystnat och publiken gått hem. Kanske. Hur som helst, ta risken, beröm även om du tror att det är alldeles bortkastat, var budskapet .
Själv råkade jag berömma en kvinnlig handläggare på SAS, som snabbt löste ett problem med Eurobonuskortet som alla manliga handläggare sagt mig vara omöjligt. Tack! Så himla kompetent och hjälpsam! Hon blev jätteglad. Värmen i hennes röst nådde ända in i mig och jag blev också glad. Så mycket måbra. Alldeles gratis.
Polisen, räddningstjänsten, vården, institutioner som oftast nämns i samband med ord som "kris", "avskeda", "inkompetens", höjdes till skyarna och överöstes med blommor för sina insatser i samband med terrordådet på Drottninggatan. Till och med regeringen fick godkänt. Och vanligt folk visade på mod , hjälpsamhet och omtanke. Sånt som vanligt folk har inbyggt i ryggmärgen.
Nästa fredag får jag kolla på Let's Dance, såvida inte det fullkomligt oväntade sätter stopp för livet mitt i steget. De som kom i vägen för lastbilen på Drottninggatan hade också planer för kvällen. Några av dem får aldrig en andra chans. Någonstans väntar en liten pojke på sin mamma. En familj har förlorat sin elvaåriga dotter. En småbarnspappa kommer aldrig hem igen. För några dagar dog tre skolbarn i en bussolycka där många också skadades. Det är förfärligt sorgligt.
Trots allt. Tiden stannar inte. Det blir en ny dag och när jag öppnar ytterdörren hörs svanarnas trumpetande hälsning över Fårösundet. "Vi är här nu. Våren kommer om en stund!" Det är något tryggt i det eviga.