Stoppa korsfararnas krig

Piteå2010-10-29 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gamla Sovjetimperiet sade sig också vilja "hjälpa" Afghanistan som sedan en tid styrdes av inhemska kommunister som kuppat till sig makten. Det gick inte så bra för kommunisterna och i december 1979 invaderades landet av Sovjet. Det gick inte heller så bra och efter nästan tio års lidande, död och krig lämnade Sovjet Afghanistan.
Mujaheddingerillan hade under ockupationen fått utbildning och vapen av främst USA. En av dem som stred mot de kommunistiska ockupanterna var ingen mindre än Usama Bin Ladin. Att Bin Ladins al-Qaida senare vände sig mot de amerikanska välgörarna får väl ses som en ironisk, om än blodig, gest.

Men för Afghanistan finns ingen fred i sikte. Det är nio år sedan det talibanstyrda Afghanistan anfölls av USA-ledda styrkor. Det kunde givetvis bara sluta på ett sätt. Men i bergen tränades gerillan och långsamt, men säkert har striderna intensifierats. Det är med säkerhet inte bara talibaner som ser de utländska styrkorna som otrogna korsfarare.
Man behöver inte stödja talibaner för att inse att en gerillasoldat är betydligt mer motiverad än den mest välbeväpnade västerlänning som av skiftande skäl befinner sig i Afghanistan. Så varför är Sverige där?
Varför krigar Sverige i ett fjärran land som vi inte har något otalt med?

Krigshetsarna vill få oss att tro att Sverige är på ett fredsbevarande FN-uppdrag. Att de svenska soldaterna ska värna demokratin och kvinnans frigörelse. Det är den officiella bilden, men inte hela sanningen. ISAF-styrkorna, där Sverige ingår, har förvisso sanktionerats av FN:s säkerhetsråd, men de deltar i ett krig som leds av USA.
Krig, alltså, inte fred. Ett stormaktskrig med målsättningen att ta kontroll i Centralasien.

Sedan 2001 har tusentals afghaner (så väl civila som gerillasoldater) dött och förlusterna för de USA-ledda trupperna börjar också bli besvärande. Hittills har sex svenska soldater dött och flera har skadats. Nu hörs högstämda tal om att vi inte får ge upp, men i längden är det förmodligen oförsvarbart. Frågan är närmast hur många svenska liv det här kriget får kosta?

Kosta vad det kosta vill, svarar säkert bombhögern och en av de mest extrema krigshetsarna bloggar gläfsande om att till och med DN:s ledarredaktion tycks tro att kriget i Afghanistan inte går att vinna. Han är ursinnig över denna feghet och förordar mer bomber och granater.
Varför inte kärnvapen? Varför inte göra om Afghanistan till en parkeringsplats? Varför inte döda alla?
Det är ju trots allt bara muslimer och dessa är ju sedan länge avhumaniserade icke-människor.

Nej, jag hittar inget bra försvar för fundamentalistiska talibaner, men jag konstaterar att de är en politisk-religiös rörelse som har sin bas i den pashtunska majoritetsbefolkningen. De är afghaner som slåss mot ockupanterna i Afghanistan.
Vi ogillar talibanernas bristande demokratikänsla och det medeltida kvinnoförtrycket, men om det är skäl nog att bekriga dem så finns det fler länder på tur. Inte minst USA:s såta bundsförvant, Saudiarabien. Det var många saudier inblandade i nine-eleven 2001, men mig veterligen ingen afghan.
Och hur mycket än bombhögern tjafsar; jag är ingen landsförrädare när jag skriver Sverige ut ur Afghanistan.



Läs mer om