Vet inte vad det beror på, men jag har aldrig gillat mjölk. Pappa kuskade ut läskedrycker under större delen av min uppväxt och klart att lille Bo hellre drack de sötade dryckerna från Källans Vattenfabrik i Munksund eller de från Nyckelbryggerierna i Luleå än mjölk. Skyller dock inte den biten på farsan som öppnade arbetslivet på Piteå Mejeri.
Hur som helst handlar ett tungt kapitel i min livsvandring om just knäna. Jag kraschade det ena i en länslagsmatch i fotboll som 20-åring och sedan följde comebacker, operationer och en helsickes massa häxeri där antingen det ena eller andra knä´t djävlades. Mellan varven byggdes en muskelkorsett upp runt det ena eller andra knä´t, men ibland glömde man av sig och slappnade av under matcherna och då small det igen. Ledkapslar rök och vätska bildades och i den åldern, mellan 20-25 var det inte snack om att vila. Istället blev det raka spåret upp på Piteå Älvsdals Sjukhus där någon läkarpolare körde in ett sugrörsliknande föremål utan bedövning i knä´t och drog ut vätskan. Någon dag senare var man med i matchen igen.
Idag finns förstås en massa ärrbildningar i de artrosplågade knäna och jag har lärt mig att leva med smärtan. Och knäna har lärt sig att bära på en sisådär femtio kilos övervikt senaste tjugo åren. Knäna sjöng dock lovsånger när de första tjugo kilona rasade under viktresan. Den sången fick dock ett abrupt slut när jag schabblade med cykeltrampen och dråsade i backen och slog knät i en trottoarkant i början av juni. Sedan den dagen skriker det vänstra rakt ut varje gång jag försöker böja det. Promenera i lugnt tempo är OK, men löpning och cykla i snabbare takt kan jag fet-glömma.
När vi gör bokslut efter Viktresans första år ska det onda knä´t bjudas på en rejäl översyn. Något är knas och skulle jag missa de 35 kilona i viktnedgång som i februari verkade vara spel mot öppet mål skyller jag, som den gummirygg jag är, på knä´t som svek eller vek. Välj det som passar.
Nej, jag har inte tänkt vika mig. Från torsdag kommande vecka och sex dagar framåt har jag tänkt släpa träd, ris och sly ett par mil om dagen. Innebär det fem tappade kilon månne?
I snitt ett par gånger om dagen träffar jag vänliga människor som undrar hur Viktresan förlöper och hur jag mår. Svaret är;
”Alldeles förträffligt”
Och så är det också om man bara rent egoistiskt ska se till sig själv. Allt är ju relativt.
Sedan är det en helt annan sak om vi öppnar ögonen och ser skogen för alla träd som är i vägen. De onda krafterna i samhället har genom alla tider spelat ut svaga grupper mot varandra i sin jakt efter maktverktyget.
Det ska vi ända på och bekämpa. Onda knän eller ej…