Så skimrande var aldrig havet, skrev gamle Evert redan 1948 och han fortsätter sedan beskriva både stranden, ängarna, och blommornas doft. Visan har något vemodigt över sig trots kärleksförklaringen, men ger samtidigt hopp och framtidstro - åtminstone i min alldeles egna och hemmagjorda amatörpsykologiska tolkning - och raderna passar för såväl bröllop som begravning. Vi deltog i det sistnämnda i fredags när vi tog farväl av en kär släkting och vän. Ombord på båten fanns de närmaste och askan skulle lämnas bland vågorna, passande för en person som tillbringat största delen av sitt yrkesverksamma liv på oceanerna. Maskinen släcktes ned och vi drev sakta i den svaga havsbrisen. Överlämnandet skedde sedan försiktigt och lågmält tillsammans med några blommor. Allt var stilla och tyst ombord med var och en försunken i sina egna tankar och minnesbilder. En make och pappa var borta, en god vän, en kusin bland de vågor som för evigt rullar vidare. Jag kan säga att det var en av de mest gripande stunder jag varit med om. Värdigt, sorgligt och oerhört vackert. Så skimrande var aldrig havet, mot solnedgången, aftonen den underbara.
Vi är alltså hemma några dagar för familjeangelägenheter. Men vädret är ju underbart och trots att Feelgood ligger kvar i Obbola, vill man ut på böljan. Så efter minnesstunden tar vi motorbåten Doggen och åker ut i Piteå södra skärgård. På Stenskär är det högtryck, inte av den typen som utspelade sig på midsomrarna förr i tiden, utan i antal besökare. Jag räknar till runt 70 båtar i lagunen så vi går istället till utsidan där vi fäller ankare och ror iland. Att doppa sig här tillhör bland det bästa man kan göra på vår kustremsa, även om det oftast är isande kallt i vattnet. Senaste veckornas väder har dock värmt havet till osannolika 22 grader och ”beachen” är fylld av solande och badande pitebor. Rena rama utlandet.
-Wow, vilket ställe, säger en brunbränd Amanda som vi möter på stranden. Jag visste inte ens att det fanns.
Nä, så är det. Ofta går vi över ån efter vatten, även om det i ärlighetens namn inte är varje år man har så här fina dagar som senaste tiden bjudit på. Dagen efter smyger vi försiktigt mellan Jävreholmen och Stenskär, något jag aldrig tordas förut och knappast gör om, men vattnet är kristallklart och stenbumlingarna syns i god tid för undanmanövrar. Pite-Rönnskär är ämnat som natthamn, men där är för varmt (!) så vi går till klubbstugan på Sandholmen där vi äntligen finner lite skugga. Att elda på i bastun känns iskallt (!) men en sval öl i båtvännernas sittbrunn smakar gott medan solen glödande försvinner bland tallarna. Livet må ha sina vågdalar och brytande toppar, men man kan bara leva en gång här och nu, så vi gör det.
Men nu måste Feelgood hem igen. Vi har nästa tävling att tänka på och många sjömil oseglade än. På tisdag börjar Bottenhavsregattan i Luleå. Flera pitebåtar som skall dit och försvara färgerna och vi hoppas förstås få hem åtminstone någon buckla till byn.
Ohoj.