Å sommarlov du ljuva ledighetens tid.
Eller så brukade det låta i alla fall, med ”Den blomstertid nu kommer” och allt det där, innan jag blev femton och pengar blev viktigt och sommarjobb blev oundvikligt.
Och ska man prata jobb ska man väl låta viktig och kunnig och vuxen antar jag, och det har jag ju aldrig varit särskilt bra på eftersom jag varken är särskilt viktig, eller kunnig, eller vuxen för den delen men för att låtsas lite kan jag bryta ner mina (om än få) sommarjobbserfarenheter till siffror.
Sedan femton års ålder har det gått tre somrar. På de tre somrarna har jag haft två sommarjobb, varav det första sög och det andra ägde. På det första sommarjobbet hade jag tre arbetskamrater, noll utav dessa tre tillförde särskilt mycket nytta alls om jag ska vara hundra procent ärlig. På det andra sommarjobbet fick jag sju jättefina kollegor och av sammanlagt femton arbetsdagar gick jag femton gånger hem med ett leende på läpparna.
Ganska snabbt kan man utifrån min oproffesionella statistik lista ut att det är som Kalle Gracias sjunger i låten ”Flyger över punkt”: Handlar inte om vart man är, handlar mer om vem man är med. För trots att jag på det andra sommarjobbet fick utstå min största rädsla – köksarbete – så var det ändå mer än uthärdligt med de sju kollegorna.
Och den sista sommaren då? Den pågår nu, och medan alla mina vänner har sprungit som galna med sina CV:n till olika affärer och caféer har jag nöjt mig med tre veckors kommunjobb av den enkla a nledningen att jag fortfarande vill hålla fast vid den där ”Den blomstertid nu kommer”'-känslan. Känslan av att vara fri och kunna gå på alla festivaler man vill, kunna spendera hur många dagar som helst på stranden och bara vara så fri som man förtjänar efter ett skolår.
Nåja, förr eller senare borde väl även jag växa upp och inse att jobb är viktigare än ledighet, men än är det en lång väg dit.