Solglittriga tårar och vindluktande hud
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De anser att kunskapen om hur barnens sömn påverkar vikten kan vara ett viktigt steg för att motverka fetma.
Så ska föräldrar som kämpar med sina småpyrens sömn få dåligt samvete. Som att barnen sover bättre då.
Under tiden jag eller Siris pappa varit föräldralediga har vår tjej sovit två gånger om dagen. I barnvagnen på hundpromenaden efter frukost och i spjälsängen efter lunch. I omgångar har vi försökt få henne att sova en gång per dag, men direkt man sätter henne i ett fordon under dagens första halva slocknar hon. Det är inte lönt att hålla henne vaken. Och ut måste vi ju, för hundens skull.
I går hade Siri sportlovsledigt från förskolan och i sann lovanda tog vi boben och drog till närmaste storbacke. Första åkturen var hunden lite för ivrig där hon sprang på sidan om, så vi tippade omkull. Efter kraschen ville Siri inte åka mer bob. På väg hem somnade hon sittande.
Vi börjar ha en hel del barntransportmedel. Barnvagnen kom först. Sedan finns bilbarnstolen, sparklådan, paraplyvagnen-som-fyndades-i-ett-soprum och barnsadeln-från-vinden på pakethållaren. Vi använder också cykelkärra, pulka, fjällpulka och bob. Alla lika beströdda av John Blunds sömnpulver, tydligen.
På förskolan bäddar de ner Siri i vagnen när det är dags för sov. De dagar vi är hemma väljer hon numera själv att sova ute. För när ögonlocken börjar fungera långsamt och det mest ramlas och gnälls hämtar hon själv fleecejackan.
Att bädda ner småbarn i vagnen och låta dem sova middag utomhus är vanligt i Norden, året om.
I julas läste jag om den första vetenskapliga forskningen om fenomenet.
- I Uleåborgsregionen låter 95 procent av föräldrarna sina bebisar sova ute. Det ses som en självklarhet. Föräldrarna upplever att barnet är piggare och äter bättre efter att ha sovit utomhus än efter en middagslur inne, sa Marjo Tourula, magister i hälsovetenskap.
Och så är hon ju så fin, lillknytt, när man tråcklar ur henne ur åkpåsen. Färgglada kinder, rosig näsa och vindluktande hud.
Eftersom jag jobbar mellanskift i veckan har vi haft långa morgnar tillsammans, jag och mina tjejer. Efter en extra fin förmiddag lämnar jag gladbarnet på förskolans uppfart. När hon inser sanningen - mamma-ska-fara - springer hon efter mig, halkar på snön som solen smält till is och tjongar i bakhuvudet i backen.
Jag går tillbaka. Tröstar. Andas in solglittriga tårar och känner att hon slappnar av.
Men när jag på nytt sätter mig på cykeln blir hon så vansinnigt sorgsen igen. Jag hör hur hon på-riktigt-gråter en bra stund. För första gången gör det ont att lämna henne. Halva dagen vill jag inte annat än att åka och hämta henne. Själv hade hon förmodligen skoj och gick på utflykt till skogsdungen för att kolla om ekorren ätit upp sitt äpple.