Bus time is me time, som Clara Henry säger. Det stämmer verkligen. När jag kliver på bussen på morgonen vill jag helst sitta själv, titta ut genom fönstret och bara lyssna på musiken som dunkar i mina hörlurar. Och så vill jag inte bli störd av någon jag känner, eller inte känner för den delen.
Men då och då händer det att jag fokuserar på vad som händer runtom mig istället för vad som svischar förbi utanför fönstret. En morgon för några veckor sedan när jag satt längst fram i bussen var en sådan morgon.
En äldre kvinna klev på bussen och betalade. Efter henne klev en yngre tjej på som tycktes ha glömt sitt busskort. Tjejen stod där ett tag och funderade. Den äldre kvinnan erbjöd sig då att betala tjejens bussresa. Hon accepterade blygsamt erbjudandet och tackade så mycket. Kvinnan försäkrade henne om att det inte var någon orsak och tjejen tackade igen. Jag blev så glad när jag såg och hörde detta. En sån enkel men en sån god gärning, som säkert förgyllde tjejens dag. Det är sådana handlingar jag tycker vi svennar borde bli bättre på. Att sträcka ut en hjälpande hand, att hälsa och le till dem man möter och att hålla upp dörren. Det är något jag skulle behöva bli bättre på i alla fall.
Det är faktiskt de små sakerna som gör våra dagar bättre och ett enkelt hej kan göra skillnad. För visst är det roligare att möta människor som hälsar än dem som bara tittar genom en eller stirrar ner i backen. Och att göra en god gärning behöver varken ta lång tid eller mycket ork. Det räcker med att dela ut en komplimang till någon i din närhet eller att hjälpa din kompis att bära hennes/hans saker om det skulle behövas.
Därför har jag bestämt mig att jag ska försöka göra minst en god gärning varje dag. Kanske är det också något du borde göra. Jag kan garantera att du kommer göra minst en person på mycket bättre humör och du kommer känna dig som en bättre människa. Och det är ju inte helt fel.