Jag minns tydligt när undergångsromantikerna och domedagsprofeterna basunerade ut att millennieskiftet var slutet på allt. Ground zero, game over. Fast ingenting särskilt hände. Möjligen sprängde det lite extra i huvudet den där första dagen vi skrev år 2000.
Känns som alldeles nyss, men det har gått tio, nej, elva år. Vi ska ju faktiskt avsluta 2010 i dag. Vi ska snart skriva 2011.
Räknar ut att jag levt i svindlande 19 600 (cirka) dagar. De flesta har i ärlighetens namn passerat rätt obemärkta. Kanske skulle man roa sig med att göra en lista över de tio bästa dagarna i ens liv. Tror det blir ganska svårt att värdera och sovra, om än det säkert finns några givna.
Tänkte skriva några rader om julfirandet och alla som lider av emetofobi bör kanske blunda några rader.
Kvällen före julafton klarade vi av de sista förberedelserna och när hustrun kom hem var huset i toppskick och det var dukat för lite nattvickning. Alla barnen var hemma, men det klagades lite över magont. På natten började det. Först drabbades yngsta sonen och en timme senare den äldsta. Under några oroliga nattimmar vadade vi fram, nå ja, i spyor. Calici hade slagit till med full kraft.
På julaftonen låg de två uttorkade bröderna och först framåt lunch kunde de behålla lite te och blåbärssoppa.
Så väl jag som hustrun och dottern klarade oss märkligt nog, men det var en psykisk påfrestning att gå och vänta på att kanske bli sjuk. Vi har förhoppningsvis en mutation på genen FUT2, som gör oss immuna mot vinterkräksjukan.
Att åka till den planerade julmiddagen hos svågern var inte att tänka på. Vi improviserade hemmavid och mot kvällen var även sönerna så pass att vi kunde dela ut julklappar och mysa lite. Det var annorlunda, men ganska trevligt ändå.
Gladast av alla var Polly. Som en dopad fyraåring röjde hon runt bland julpapper och snören. Hon fick en gosegris som lät som en gnu av mig. Gosegrisen har hon lekt med i timmar och ibland måste vi gömma undan den så att den energiska fransyskan ska hinna ta igen sig en stund. Det är fart på den bruden.
Strax 2011 och bara två år kvar. Den 21 december 2012 tar Mayakalendern slut och enligt samma människor som förutspådde jordens undergång i samband med millennieskiftet, är det slutet på allt. Tiden är knapp, gäller att ta alla tillfällen i akt och lämpligen börja i dag med ett festlig nyårsfirande.
För även om vi överlever Mayakalendern väntar nya tuffa hot. Kunskapskanalen drar igång en tv-serie om de värsta hoten mot mänskligheten. På listan finns en direktträff av en asteroid som tydligen susar fram på en för jorden obehaglig bana. Enligt astronomerna kan den träffa jordens norra halvklot den 13 april 2029.
Men vem orkar oroa sig. Har man otur så har man. Tänker på Bridget Driscoll. Hon var den första fotgängare som kördes ihjäl av en bil. Det hände 1896 och bilen färdades i 12 kilometer i timmen.
Själv hade jag oturen att träffas i ryggen av en måsskit från hög höjd när jag bland tusentals andra människor solade i Rålambshovsparken i Stockholm för många år sedan. Aj aj, tänk om det varit en asteroid.
Ha en underbar nyårsafton med förhoppning om ett fantastiskt 2011. Det är vi sannerligen värda.
Gott Nytt År!