Sista OS-krönikan, jag lovar ...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Löjligt? Visst, men har man fastnat för spänningen och dramatiken i att räkna tiondelar och mål så kan ett avgörande slalomåk eller ett sent kvitteringsmål i ishockey bli större än själva livet för ett kort, men ändock, ögonblick.
Självklart är jag djupt imponerad av den urstarke Björn Lind och tävlingsmänniskan Anja Pärsson, men jag kan också känna djupaste sympati med herrlaget i skidskytte som efter en dramatisk tävling missade bronset med ett par centimeter.
Däri ligger själva essensen. Det behöver inte alltid vara segrar, det är okej att falla med flaggan i topp och ur svensk synvinkel är damlaget i hockey spelens kanske största vinnare. Damkronornas seger över USA i semifinalen har något oerhört bragdartat över sig, som hämtat ur en Hollywood-rulle där den lille mannen, förlåt, kvinnan, mot alla odds slår den store. Men det blir nog ingen film. Jänkarna vill nog inte se sina egna piskas upp av någon uppstickare.
Nej, man kan inte vinna jämt. Titta på Anders Södergren som kopplade greppet i skiathlon och sedan blev akterseglad på upploppet. Titta på det upphaussade herrlaget i curling. Det skrevs mycket om den coola Peja i hästsvans och snusläpp och till en början gick allt efter ritningarna. Tre raka segrar och sedan kollaps modell större. Ge mig en psykolog och ge mig den fort.
Eller ta snowboardåkaren Sara Fischer. Hon var i Turin för att ta medalj, deklarerade hon, men fastnade med brädan i startfållan. Ridå! Värsta nybörjarfelet.
Mmm, OS är fullt av vinnare, men på varje vinnare går det tiofalt av förlorare. Någon borde skriva om dem. Norrmännen, till exempel. Visst, de tar medaljer, men bakslagen har varit otroligt många. Hehe, som Tarzan uttrycker det.
Att Tre Kronor förlorade mot Slovakien i en parodisk läggmatch var givetvis pinsamt i någon mening, men, hallå i kiosken, inte mycket att gå i taket för. I kvarten avfärdades Schweiz programenligt, men Garagemannen ringde och var upprörd:
"Jag hoppas dom får storstryk av Schweiz. Dom är fuskare och inte värda att vinna", ryade han i telefonen.
"Dom leder med 5-1", upplyste jag.
Han tittar inte på sport, Garagemannen, han vill inte kasta bort sin dyrbara tid, säger han och fnyser åt mina excesser i tv-soffan. Jag börjar se ett mönster, han ringer alltid när det är som mest spännande. Med andra ord, han sitter nog där och smygtittar mest hela tiden.
Men, Sverige, fuskare, nej nej, det gör andra, vi är hederligt folk och nu ska vi spöa skiten ur tjeckerna som tack för förnedrande 1-6 i World Cup och som avslutning tar vi hem finalen. Varför inte på straffar som i Lillehammar. Ska ringa Foppa och tipsa honom om en del nya varianter. Sverige är bäst och vi fuskar aldrig ... typ.