Shit happens ...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi länsar norrut och stannar en sista natt vid den klassiska natthamnen Bjuröklubb. Det verkar som hela den västerbottniska grenen av släkten Boll - grodorna Boll alltså - har stämt träff här. Stigen till bastun formligen kryllar av små amfibier och ett svagt kväkande hörs från nästan varje buske. Vad är det frågan om? Grodparty? Uppladdning för vinterdvalan eller kanske en illegal träff med syfte att störta den rådande världsordningen? Vi låter grodorna sköta sitt, tar en nattbastu, ett dopp i havet och kryper sedan till kojs med endast 60 sjömil kvar till hemmabryggan vid Mosesholmen. Morgonen efter besöker jag Bjuröklubbs beryktade utedass. Konstruktören eller snickaren bakom denna bekvämlighetsinrättning var antingen utrustade med världens längsta lårben eller så gjordes jobbet i kanonfyllan. Det är alltså förenat med både balans, uppfinningsrikedom och mod att på denna plats förrätta sitt tarv. Samtidigt en utmaning värdig blott de djärvaste. Jag har sedan tidigare utarbetat en teknik här som innebär en position där vänster skinka placeras aningen snett över hålet samtidigt som högerfoten tar spjärn mot dörren (som måste vara haspad), vänster arm låses sedan i en onaturlig vinkel bakom ryggen medan höger dito lämnas fri för den verksamhet som alltid avslutar ett lyckat toabesök. Förstår ni? Allt går till en början bra men precis när finalen närmar sig hör jag ett kort kväkande under mig och tittar reflexmässigt ned. På golvet sitter ingen mindre än Grodan Boll himself och tittar anklagande upp mot mig. Min koncentration spricker, vänster skinka släpper greppet och jag "broachar", det vill säga halkar omkull mellan herr Boll och själva sittringen. Den lätt avdomnade vänstra armen går det sämst för och utan att gå in på detaljer måste dassbesöket avslutas med en tvål och ett hastigt dopp i havet. "Shit happens", som Keith Richard sa …
Sista dagen blir den kanske bästa på hela sommaren, en "la grande finale". Både Feelgood och Festina sätter spinnaker och länsar sedan hemåt över Skellefteåbukten i sol och värme. På eftermiddagen ser vi åter Piteå skärgård långsamt dyka upp ur havet, gnistrande vacker och naturligt skön. Jag tänker högt: "Måtte förståndet hos våra makthavare återvända innan det är för sent så att även våra barn och barnbarn får möjligheten att i framtiden möta denna syn. Att placera 132 vindkraftverk, var och ett närmare 200 meter höga i denna låga, unika skärgårdsmiljö, kan bara sammanfattas med ett enda ord: KORKAT!
Nu börjar den vackra hösten.
Ohoj!