Han har funnits med ända från början, sedan jag lärde mig att läsa. Han har fått mig på bra humör när jag varit nere, fått mig på ännu bättre humör när jag redan varit glad. Allt jag har behövt göra är att öppna en bok eller slå på en film. Men, som det står på den senaste filmaffischen: "It all ends". Snipp snapp snut så var den sagan slut.
Det är Harry Potter jag pratar om. Det är magin, det är Hogwarts, det är väntan på det där brevet som aldrig kom. Det är barndomen.
Jag läste första boken när jag gick i sexårs. Jag och min vän brukade leka lekar i trädgården, att vi åkte runt på kvastar eller lärde oss om försvar mot svartkonster eller spelade Quidditch och flög omkring på kvastar högt uppe i luften. Själv flög jag alltid omkring på Åskviggen, den snabbaste kvasten i världen.
Jag kommer så väl ihåg när jag fick en plasttrollstav av min mamma, och jag tänkte att nu är jag den lyckligaste flickan på hela planeten. Den blinkade när man viftade på den, tills jag tappade ner den i toalettstolen en mycket ledsam dag för några år sedan.
Det var väl omkring då som jag insåg att Harry Potters värld kanske inte finns på riktigt, att den bara existerar bland boksidorna och i filmerna. Men den världen har ändå präglat min uppväxt, den gav mig vänner, väckte mitt intresse för att läsa och kanske framför allt för att skriva. Jag har alltid drömt om att göra något lika storslaget som det J.K Rowling gjorde.
Det var med andra ord med stort vemod som jag gick och såg den sista filmen på midnattsvisningen igår, ärr i pannan och allt. Det var ett värdigt slut på en fantastisk serie, men det var fortfarande ett slut. Kanske var det därför som jag satt kvar ganska långt in på eftertexterna och bara tittade. Nu är alla böcker skrivna och alla filmer inspelade, det är verkligen slut nu. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas på att det där brevet bara har kommit på villovägar. Att det kommer snart och tar mig från mugglarvärlden.