Så här vill jag visa att världen ser ut
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med hjälp av teckenspråk berättar hon att någon är sjuk och behöver hjälp.
För ovanlighetens skull har jag ingen mobil med mig och vid det här laget börjar jag känna mig förvirrad, svettig och stressad. Tänk om någon håller på att dö? Och vad ska jag göra?
Får samma känsla som när jag såg "Babel", där en turist blir skjuten under en bussresa i Marocko. I en av filmens parallellhistorier får man följa kampen för att få hjälp i tid. Jag greps av berättelsen och tänkte på den länge och intensivt. Med det i åtanke börjar jag söka efter en telefon. Knyter fast hunden vid en lyktstolpe, men drar med mig sovande Siri i vagnen. För en bisarr tanke slår mig. Försvarstanken. Tänk om hon försöker lura mig på något sätt, men det enda jag har att stjäla är vagnen med Siri i, för Humlan knycker man knappast med sig bara sådär.
Och i efterhand, eller kanske redan då, blir jag lite ledsen. Över att jag överhuvudtaget reflekterar över det.
Stoppar en bil med myndig hand och lånar mobilen. Fingrarna skakar när jag slår 112 och väntar med kvinnan tills ambulansen kommer.
Hon förstår att hjälp är på väg och gullar lite med Siri, som vaknat och visar upp sin en-tandiga prakt. Humlan sitter snällt vid stolpen och tittar på. Flera gånger bankar kvinnan sig mot hjärtat, gör korstecknet och ser ledsen ut.
Så kommer ambulansen.
Kvar står jag. Med hennes kindpussar och tacksamhet brännande på kinderna. Med en önskan om att jag förstått och handlat rätt. På mitt vänstra långfinger sitter en ring hon trädde på som tack.
Inspirerad av Mark Levengoods förträffliga sommarprat tänker jag att det är så här jag vill visa Siri att världen ser ut. Den är fylld av missförstånd, oro, omtanke, kärlek till medmänniskor, glädje och sorg. Allt går i en cirkel, som den ring med tre oäkta stenar som glimmerskimrar på min hand.
Jag trodde att historien slutade där, när den förtvivlade kvinnan klev in i ambulansen och åkte iväg. Men två dagar senare möter jag henne igen. Kindpussar och glada tillrop. Med sig har hon en släkting som pratar en smula engelska.
Tea!
Tomorrow?
Först känner jag mig tveksam och gruvensam, men har man lovat så har man lovat.
Vad hade då hänt? Jo, det var faktiskt så enkelt att kvinnan gått vilse. Anledningen till att hon tecknade kors, sträckte ut tungan och visade att någon låg ner var att hon visste att hon bodde i närheten av kyrkogården. Samma dag som jag "hittade henne" hade hon kommit för att hälsa på sin son med familj i Sverige.
Det blir en genuint brabesök med kaffe och barnlek och glad tacksamhet. Siri kryper, tjoar och äter banan och jag tänker att när man träffar nybekanta eller när man är på släktträff är barn guld för att lätta upp stämningen.
Och visst är hon guld värd dottern min. Jag springer så gärna efter henne och plockar stenar ur hennes mun och jag kliver så gärna upp med henne klockan sex på morgnarna.
Vårt svettiga mirakel. För en evighet och kort sekund.