Så fick påskpynt en ny dimension
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag blir smått gråtmild. Och så har påskpynt fått en ny dimension.
Annars är första tvåordiga meningen kläckt. I det viktiga genombrottet föll valet på "Sitta hä!". Sitta hä betyder "Jag vill sitta på skrivbordet och leka med mammas fina glas med små spännande pryttlar i". Och visst får hon det, för då får mamma surfa i lugn och ro.
19-månadersflickan sjunger gärna "Pororo"-sången på eget initiativ ... nåja det hörs att hon nynnar på den. "Meh-mea" är ett flitigt förekommande ord och det betyder "Hemi" - storasyster hunds förnamn. "Klocka", "Siri" och "meja" hörs också mest hela tiden. Speciellt det sistnämnda. "Meja" givetvis "jag vill ha mer" och är väldigt användbart i påsk-godistider. Speciellt om man är söt i hilka och kajalfräknar på rödrougiga kinder.
Ett annat led i utvecklingen är nya morgonrutiner. Bebistidens sovmorgnar till nio, tio är ett minne blott. I veckan har hon vaknat tio minuter tidigare varje dag. Och då har vi inte ens växlat till sommartid än. I onsdags var vi nere på 05.32 när det ropades "Heeeej! Paaapaaa!" från fången i spjälsängen. Anledningen till att hon gastar på fadern är att hon vet att han är betydligt mer lättväckt än modern.
Påskledigheten kom därför extra nödvändigt - vi krigsrustade oss. Här skulle banne mig inte klivas upp en gnutta före sju. Går det vänja barn att somna själv om kvällarna måste det gå att lära dem sova ut på morgonen. Eller? Vi började se framför oss sekundkorta kvällar med godnattid klockan nio för att orka upp.
Trots mörkläggningsgardin från det stora möbelvaruhuset i norr bäddade vi in kommande gryningsljus i mörka påslakan. Och så enkelt var det faktiskt. Skärtorsdagen hördes inte godmorgon-kuckelikuet förrän halv sju. Och långfredagen började inte förrän strax efter sju. Men så hör jag mig själv prata med Siris moster. Och säga att vi hade sovmorgon till tio över sju. Sovmorgon, å herre min je.
Veckan har också bjudit på brudklänningsprovning. Klokt nog hade vi insett att mamma-provar-fluffiga-klänningar och barn inte går ihop. Det var en tillräckligt svettig historia i alla fall. När jag, som nog aldrig ens burit långklänning, fick frågan vilken storlek jag drog svarade jag "38?". När jag drog på mig det första tighta fodralet och brudklänningspersonalen drog upp dragkedjan sa hon "Ja, INTE är du då en 38!" blev jag ännu mer nervös. Men det visade sig att hon syftade på en mindre storlek. I alla fall på de flesta klänningarna. För många blev det som provades.
En norsk familj, mor med två döttrar, var också där och provade. Till slut insåg jag att det var rätt gemytlig stämning och skulle gott ha kunnat prova fler. För när ögonen vant sig är fluff, paljetter och stram snörning rätt trevligt för figuren.
Resultatet då? Fastnade för två. En billigare och en dyrare. Gissa vilken jag föredrar?