När jag var tretton år gammal fick jag veta hur man skulle vara för att anses som "populär". Det var då jag började sjuan, och det var då saker började förändras.
Saker som i lågstadiet ansetts som fullt normalt, sågs nu av någon anledning som dumt och vad folk kallade "barnsligt".
Jag fick lära mig en hel drös av oskrivna regler som alla förväntades följa. Ingen hade skapat de reglerna, de fanns bara där och alla tycktes förstå dem. Alla utom jag.
En av reglerna verkade innebära att man inte längre fick gå ut och leka på rasterna, för plötsligt ansågs det vara löjligt och fånigt. Jag förstod inte alls den regeln, men jag följde den ändå. Alla andra gjorde ju det.
Det fanns fler regler också, till exempel den som sa att man inte fick berätta för alla att man pluggat till läxförhöret, för då fick man genast plugghäst-stämpeln i pannan. Inte heller var det tillåtet att klä sig som man ville, för hela tiden fanns risken att någon skulle viska till sin kompis om hur fult det var - och det fick bara inte hända.
Ack, bättre vet jag nu än att följa alla de där dumma reglerna. Ordet "populär", som tidigare smakade så himlans bra på tungan, låter nu bara tråkigt och meningslöst.
För mig är kanske hoppet redan ute - Efter att ha läst ut alla Harry Potter-böckerna minst tio gånger och lärt mig alla repliker ur filmen "Kalle och Chokladfabriken" utantill kommer man inte särskilt långt på popularitetsskalan, och med min tandställning och brist på mogen humor är jag nog bortom all räddning, men vad är det för fel med att vara en nörd när man har roligt på kuppen?
För två år sedan var det för mig totalt oacceptabelt att kallas för nörd, av den enkla anledningen att jag trodde att ordet "nörd" var motsatsen till "populär". Vad jag inte förstod då var att man bara för det inte är mindre omtyckt.
Man är bara förståndig nog att avstå från alla tråkiga regler och istället göra vad man vill, utan att bry sig om vad andra tycker.