Förra veckan skrev vi på UNG-redaktionen en artikel om hur svenska musikfestivaler, PDOL i synnerhet, jobbar för att motverka och förebygga sexuella trakasserier innanför sina kravallstaket. Det är en fråga som ständigt återkommer i festivaltider, det var några år sedan som det verkligen var i pipelinen men aktualiteten kommer inte svalna så länge kvinnor våldtas i publikhav.
Men. Det går också att urskilja en förskjutning i fokus under sådana mediala diskussioner som våldtäktsstatistiken på festivaler faktiskt blev. När Bråvalla lade ner efter 2017 års upplaga var det, enligt FKP Scorpio som driver festivalen, på grund av att man helt enkelt inte kunde hantera den stora mängden anmälningar om fall av sexualbrott (tillåts man att spekulera är det en opportunistisk efterhandskonstruktion för att dölja ett ekonomiskt debacle, vilket ju lämnar en dålig eftersmak i feminististsveriges svalg). Reaktionerna jag hörde kring detta var i stort sett ”fan vad skönt, lägg ner skiten, sådana här saker får ju bara inte hända”. Nej, det får de inte. Ändå låter vi det ju hända, hela tiden, när det inte är i Zara Larssons publik, när det inte är på ett dansgolv där alla egentligen samlats för att ha kul, när det är i det privata rummet och inte i det offentliga. Där ett varumärke inte kan förstöras.
Några problem kommer inte lösas av att en sexualbrottshärjad festival lägger ner. För det är ju bara en festival i en sexualbrottshärjad värld. En hel värld. Och alla mina applåder till Emma Knyckare och hennes Statement Festival, men en fristad är ju sällan någonting mer än damage control. På Statement Festival är icke-män icke välkomna, och det har enligt besökare och anmälningsstatistik visat sig fungera. Det är fantastiskt att kvinnor och icke-binära kan röra sig tryggt och ha det fett gött samtidigt, men utanför stängslen händer samma skit som alltid.
Enligt Uppdrag Gransknings kartläggning av utredda våldtäktsfall är det bara elva procent av alla anmälda våldtäkter i Norrbotten som klaras upp, när man kollat på tidsperioden 2014 till 2018. BRÅ:s siffror tyder på att 98 procent av alla våldtäkter utförs av män. I fall av misshandel mot kvinnor uppger 40 procent av offren att det hänt i en nära relation – för män gäller det bara i tre procent av fallen. Brott i nära relationer anmäls mer sällan än andra.
Ansvar måste tas i alla led – så väl bland langosköerna som i rättssystemet. Men det är samtidigt naivt att tro att våldtäktskulturen förändras av att stänga ner festivaler eller att inte låta potentiella gärningsmän gå på festival. Övergreppen kan lika gärna ske i det egna sovrummet.
Linnea Lundström