Glider in mot gästbryggan. Det är för ovanlighetens skull inte knökfullt i hamnen och även om båten framför mig ligger ganska snett borde det gå att komma in bredvid henne. Vi får hjälp av en trevlig finne på styrbordsidan och knuffar oss sedan in för hand sista biten. Då bär det sig inte bättre än att flaggspelet på ”snedliggarn” hakar i och bryts av med ett murket krasande. Flaggspelet är den korta pinne som bär nationsflaggan i aktern på en båt. Inte att förväxla med signalstället som när det hissar över mastens topp ibland får heta flaggspel, vilket alltså inte är korrekt.
Vi förtöjer och jag knackar på hos min nya granne för att göra upp. ”Äh, det där får du ta med ägaren till båten, jag har bara hyrt den”, svarar mannen, låser luckorna och går iland. Märkligt beteende. Hur skall jag veta vem som är ägaren om jag inte får namn och telefonnummer?
Dagen efter är båten fortfarande tom och vi skall vidare. På min ena axel sitter då en liten röd Ove med bockfot och svans som väser ”Ta chansen, dra härifrån”. Medan på andra skuldran en lika liten, men vitklädd och med gloria försedd Ove viskar. ”Nej min son, du måste lämna ditt eget mobilnummer innan du åker”. Valet är enkelt och på kvällen ringer ägaren upp mig på Ulvön. Han bara skrattar och förstår att ”shit happens” i trånga hamnar. Blev nästan bara trevligt faktiskt, då det visade sig att vi träffat på varandra tidigare.
Annars kan det vara stora skillnader hur man låter mot varandra. Leif och Tuula kommer in med sin tunga jättebåt. De fäller ankaret i fören och backar in mot bryggnocken. Det är redan nu uppenbart att de korsat flera andra båtars ankarlinor med sin långa rasslande kätting. ”Vi har massor med vatten i dieseltanken, måste rengöra”, säger Leif och dyker ned i maskinrummet tillsammans med kompisen Timo. Det här var förra sommaren så vi går till stranden för att svalka oss ... Efter en halvtimma, hörs upprörda röster från bryggan. Paret längst in vill ut men ser inga möjligheter så länge Leif och Tuulas båt ligger där den ligger. ”Ni måste flytta er, NU”, beordrar kvinnan ombord. ”Nå, int går det, vi saknar maskin för tillfället och inte flytt man en båt på 20 ton för hand”, svarar kolugna gasten Mikko.
Jag går dit för att se vad som försegår och för att göra en lång historia kort slutar det i en av de mest formidabla utskällningar jag har hört från en medelålders svensk kvinna. Den finska befolkningen var inte värd vatten, hade ingenting här att göra och det var med glädje vi förlorade kriget 1809 så vi blev av med dessa ... och så vidare, och så vidare. När hon för några sekunder hämtade andningen, föreslog jag att vi skull lossa deras ankarlina, dra den under den finska båten och sedan för hand dra ut den mindre båten. Mannen ombord såg tacksam mot mig och vi löste sedan problemet, som egentligen aldrig var något problem, tillsammans. ”Skit happens”, än sen då?
Ohoj!