Låt mig börja med att slå fast en sak. Det var bråk på Solanderskolan för en dryg vecka sedan. Polis tillkallades och polisanmälningar har upprättats. Om det tvistar ingen.
I Piteå-Tidningen beskrev vi bråket utifrån berättelser från personer som var där. Personer som upplevde händelserna och situationen som mycket hotfull och skrämmande. En känsla ingen kan ta från dem.
Jag kan förstå att olika personer kan uppfatta samma situation olika. Den som känner sig hotad upplever en höjd arm eller stark röst på ett sätt medan den som är trygg uppfattar situationen på ett annat. Alla äger sina känslor.
Problemet kommer när skolan sluter sig och förringar händelsen. Rektorn sade till Piteå-Tidningen ”ingenting har hänt på vår skola”.
Det kom också insändare och kommentarer om att ”sådant här händer på alla skolor” och liknande med en tydlig underton om att bråket inte var något att bry sig om.
Det finns bara offer när unga människor slåss. Men med den här totala förnekelsen utåt tar skolan med rektorn i spetsen ställning mot dem som upplevde situationen hemsk och skrämmande. Det som gjorde dem förtvivlade beskrevs som ”ingenting har hänt” och något som är vardagsmat man ska tåla.
Nu vet jag att Solanderskolan internt tar saken på allvar och försöker lösa dessa konflikter professionellt. Men jag tror skolan lyckats ännu bättre om de utåt undvikit att kväsa ropen på hjälp.
Problemet i grunden är oviljan att prata med journalisterna på plats. Tron på tesen att om vi bara håller tyst så kommer det inte ut. Bekymret är att då riskerar berättelsen i tidningen få slagsida. Vi har ingen annan ambition än att komma så nära sanningen som möjligt och det når vi med så många röster som möjligt från en händelse som denna.
Att skolan dessutom så tydligt visar sina elever att man inte ska prata med journalister genom att avvisa oss och svamla om att det skulle vara ”olagligt” är bara dumt. Rätten att säga vad man vill och tycker är grundlagsskyddad och en av de viktigaste principerna i vår demokrati.
Vi har publicerat en artikel utifrån den upplevelse som fanns hos ett antal individer. Någon annan bild fick vi inte. Den möjligheten stängdes effektivt. När det nu levereras kritik mot den beskrivningen så tar vi den. Vad som är sorgligt är att med samma slägga träffas några av offren i händelsen. De som kände sig hotade och utsatta får en ny käftsmäll. Och det här tillåts pågå även på kommunens egna forum.
Tyvärr verkar oviljan att prata med journalister ha spridit sig till ett antal kommunala tjänstemän. Jag vet inte om något ligger bakom eller om det bara är en slump att vi på kort tid har haft problem med några tjänstemän som vägrar ge kommentarer.
Piteå-Tidningen överlever det. Men vad de gör är att straffa våra läsare och därmed skattebetalarna. Att sedan publicera tillrättalagda och finurligt förskönande ”rättelser” på kommunens hemsida gör ju ingen glad.
Självklart ska kommunerna informera sina medborgare och hemsidorna är många gånger förträffliga. Vår roll glider allt mer åt att publicera det som kommunföreträdarna inte självklart berättar själva.
Senaste tiden som vi plockat fram relevanta nyheter har tjänstemännen knipit igen sina munnar inför oss och publicerat sin sanning på kommunens hemsida, befriad från kanske obehagliga följdfrågor och ifrågasättande av sakinnehållet.
Det gagnar ingen.