Politik är att vilja
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Huruvida mordet kan anses löst tvistas det om, men jag tror att mördaren var den nu avlidne Christer Pettersson.
Många menar att Palmes död var startskottet för den förändring som det svenska samhället genomgått. I symbolisk mening är det säkert sant, men brytningstiden var redan inledd med eller utan Palmes vilja. Att socialdemokratin sedan flera år övergått till att vara ett helt annat parti än för 20 år sedan är beklagligt, men närmast något för medlemmarna att fundera över. Eller möjligen väljarna.
Det mesta är redan sagt om Olof Palme och under veckan har jag läst och lyssnat på vad alla från Carl Bildt till Stig Malm har haft att säga om hans politiska gärning. De flesta erkänner honom som en stor politiker, men många vill också förringa. Ibland, som när
Anders Isaksson sitter i tv och säger att Palme ingenting betytt inrikespolitiskt, blir det rent av komiskt.
Men jag vill prata om hatet mot Olof Palme. Det oförsonliga hatet. När Palme mördades jublades det i vissa kretsar. Kretsar som fått för sig att Palme var landsförrädare. Extremhögern var givetvis värst, men moderata studenförbundet hetsade friskt och jag har själv sett piltavlan föreställande en grovt förvrängd Palme. Och den höga officershustrun som spred ut att Palme var sinnessjuk och missbrukare.
Oförsonligt, absolut, och om man ställer detta i ljuset av dagens rabalder kring påhoppen på moderatledaren Fredrik Reinfeldt bleknar dessa. Jag påstår inte att det är rätt att peka ut Reinfeldt som pedofil och det som eventuellt kan räknas som förtal är en sak för rättsväsendet att reda ut, men nidteckningarna får han nog svälja.
Varulvar? Moderater? Kanske ligger något i det?
Får ett samtal från en vän som jämför rabaldret om Reinfeldt med de famösa Muhammed-karikatyrerna. Särskilt borgerlig press sade sig då värna om tryckfrihet och yttrandefrihet, men i ett läge då moderatledaren utsätts för nidbilder är plötsligt inte tryckfriheten lika viktig. Nej, då ropas det på polis och herrans tukt.
"Det är skillnad på folk och folk", konstaterar min vän och det kan vi nog enas om är en sanning.
Men tillbaka till Olof Palme. Minns du hysterin kring u-båtarna som tycktes långtidsparkerade i den svenska skärgården? Själv hade jag glömt att dåvarande kommendörkapten Hans von Hofsten och en hop andra militärer uttryckte sin misstro mot den socialdemokratiska regeringens inställning till de främmande u-båtarna. Som förmodligen aldrig fanns. Det vet vi nu.
Hans von Hofsten är så vitt jag känner till avliden, men det skulle onekligen vara kul att höra någon av de andra vapenskramlarna förklara sig. Eller varför inte Carl Bildt.
Slutligen, till dem som försöker förringa Olof Palme, det gäller även bleka efterträdare som Göran Persson, kan man för att citera Palme säga; politik är att vilja. Det finns alternativ till nyliberala strömningar och utsugning, om bara viljan finns.