Piteås äldsta tonåring har ordet
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu har han fått vatten på den berömda kvarnen. En Tobias Eriksson har mejlat. Han gillar inte mina skivrecensioner och menar att jag verkar trött och inte kan skriva. En fullt legitim åsikt, givetvis.
Det är den andra delen av mejlet som är problematisk. Herr Eriksson tycker uppenbarligen att jag på grund av min ålder inte ska tycka om rockmusik och skriver:
"Fan - du är den äldsta tonåringen vi har i stan. Väx upp!"
Väx upp! Till va’ då? Dansband? Gammeltjo? Eller ska jag nöja mig med att hävda att allt var bättre förr? Spela nå’ bra, spela Creedence, typ?
Självfallet inte. Jag är tämligen övertygad om att jag alltid kommer att vara svag för taggig och skitig rock. Att jag alltid kommer att skruva upp volymen ett snäpp på partyt och att jag alltid kommer att vara tillräckligt ung i sinnet för att gå igång på en Ramonesrefräng, ett AC/DC-riff eller Jack White-excesser. Och om så är, jag skrålar fortfarande med i Ebbas "Staten och kapitalet".
Men att jag skulle vara den äldsta tonåringen i Piteå är nog ingenting som mina egna tonårsbarn skulle skriva under på. Och själv har jag förträngt den där diffusa och rätt jobbiga perioden i livet. Nå ja, hellre världens äldsta tonåring, än världens yngsta gubbtjyv.
Så, unge herr Eriksson, för jag gissar att du är ung (eller möjligen redan gammal och tung i sinnet), jag ska berätta en nyhet. Rockmusik var en angelägenhet för unga när jag växte upp, men inte längre. Rock är ingen generationsfråga, om än det finns musik som är riktad mot den där brokiga målgruppen Ungdomar.
Som om alla ungdomar går igång på Idol-stjärnor, listpop, hiphop eller för den delen riktigt tung hårdrock. Det gör dom inte, lika lite som att alla "vuxna" tycker att Sven-Ingvars är blytungt eller att rocken dog när Ronnie van Zant omkom i en flygolycka 1977.
Rock är kanske inte revolution längre. Snarare en del av vardagen. Men tro mig, Tobias, definitivt ingen ungdomsfråga. Dom flesta ungdomar vet oerhört lite om rockmusikens historia och saknar således sammanhang och fokus. Det gör å andra sidan en jävla massa "vuxna" också.
Spelar roll. Det som gör mig trött är åldersfascismen. Som om ny musik, konserter eller what ever enbart var till för unga människor. Som om man ska sluta bry sig och ta på sig kepsen vid en viss ålder.
Nej, det är dags att växa upp, Tobias Eriksson. Kliv upp ur sandlådan och sluta snöa fast på när du är född. För övrigt kan jag tipsa om att "Blue veins" med The Raconteurs är världens bästa låt just i dag.
Till sist en omskakande nyhet, kanske fortsätter jag skriva om musik tills dom bär ut mig skrikandes "rock’n’roll can never die" med långfingret i vädret åt alla stackare som vigt sina liv åt att passa in i fack och mönster, grupper och strukturer. Det är synd om människan, som redan August uttryckte det.
Fan, jag har nog glömt att svälja mina piller i alla fall. De som ska göra mig ung. For ever young.