Många har nog sett lappen ”Din mamma jobbar inte här” i fikarummet på jobbet. En uppmaning till alla slarvpellar och stökmajor att städa efter sig. Kul, skylten alltså, men faktum är att mamma visst kan jobba ”här”. Eller för den delen farsan, syrran, svågern och kusinen. En studie från Umeå universitet visar nämligen att på en genomsnittlig arbetsplats är 14 procent släkt med varandra.
Alla som sökt sommarjobb på de stora bruken vet att det är svårt för den som inte har en pappa eller annan släkting som redan är anställd där. Det kallas med ett finare ord för nepotism, men i dagligt tal heter det svågerpolitik. Kanske inget konstigt med det, men det är lätt att sucka tungt när det kommer på tal.
Uppenbarligen suckas det en del bland Piteborna. Nyligen visade en enkätundersökning att många Pitebor (drygt 400 svarade på enkäten) tycker att nepotismen är utbredd i kommunen. Av dessa uppfattar strax över 75 procent att det förekommer nepotism bland högt uppsatta chefer på företag. 66 procent tror att det förekommer bland kommunens högsta tjänstemän och 60 procent tror att politikerna ägnar sig åt svågerpolitik.
Jag vet inte, men jag minns att när jag skrev om kommunala upphandlingar för mer än 25 år sedan så var det många företagare som hörde av sig med historier, men de flesta ville inte ställa upp i PT av rädsla för att aldrig mer få ett uppdrag av kommunen.
Däremot vet jag att upphandlingsreglerna är oerhört skarpare i dag och därmed blir det också mycket svårare att ägna sig åt svågerpolitik.
Enkäten tar också upp frågan om den berömda Piteandans för- och nackdelar. Här ryms en del kritik om att Pitebor inte är så öppna som de själva uppfattar sig vara. Åsikter som ”Man blir inte Pitebo förrän vid tredje generationen” och ”Vi inflyttade umgås ofta med andra inflyttade” har framkommit.
Nu har jag bott i Piteå i snart 30 år, men jag minns att de där åsikterna en gång kunde ha varit mina. Lite beror det, så klart, på en själv och jag skrev en krönika om Piteandan för många år sedan. Då som nu konstaterar jag att Pitebor är som folk är mest. Varken sämre eller bättre, men bra nog.
I Kalmar som jag besökt en hel del går man förövrigt ett steg längre för att skilja på folk. Inflyttade kallas ”Kalmarbor”, men privilegiet att kalla sig ”Kalmarit” tillfaller endast den som sedan flera släktled tillbaka bor i staden. Med glimten i ögat, absolut, men nånting säger det om en stad eller region.