För första gången såg jag en livs levande elefant. Nej, nej, inte en fri och vild, utan en inhägnad på Furuviks djurpark när jag var sex år. Uppstyrd med cowboyväst, revolver och dito hatt blev jag fullkomligt uppslukad av det stora djuret med den långa snabeln.
Så uppslukad att jag glömde både tid och rum. När jag vaknade till sans var jag omringad av många andra djurparksbesökare, men ingenstans såg jag mina föräldrar eller systrar.
Den panik som exploderade är svår att beskriva, men skräcken när jag hysterisk sprang omkring kan jag fortfarande plocka fram. Detaljerna minns jag knappt, men pappa har efteråt fyllt i och målande beskrivit hur rädda de hann bli innan de hittade mig efter minuter långa som timmar i folkvimlet.
Det är så klart inget unikt att bli "borttappad" och mer än en förälder har känt samma skräck när ett barn plötsligt inte är där det borde vara. Tusen tankar hinner rusa genom huvudet när man försöker hitta sin försvunna telning.
Jag har själv rusat runt i panik efter ett försvunnet barn, som efter några minuter kröp fram under en husgrund. Han hade följt efter katten.
Lyckligt slut där, men det är inte alltid det slutar så. Att hålla koll på små barn kräver fokus. På någon minut kan en i övrigt idyllisk dag förvandlas till något som för alltid förändrar allt.
De senaste åren har det återkommande skrivits om drunkningstillbud i badhus och på badplatser. Ibland med tragisk utgång.
Jag har inga fakta att luta mig mot, men det är vanligt att badpersonal vittnar om hur barns anhöriga suttit försjunkna i sina mobiler för att skriva på fejan eller för att läsa ännu ett meningslöst tweet.
Barnet, mitt barn, va, var det jag som skulle ha uppsikt? Det är väl inte mitt ansvar? Någon annan, va? Alltid denna "någon annan".
Hur fort kan man tappa bort sin lilla telning på en myllrande badplats? Väldigt fort! Jag vet och då fanns det inte ens mobiler att leka med.
Det var på Hamnviken, som förövrigt är en utmärkt badplats för barn, som plötsligt en av mina lintottar var som uppslukad bland en miljon andra barn som stojade och lekte i den av bryggor inhägnade delen.
Jag hann bli rädd, men skräckstunden var kort och lättad fick jag syn på min lilla älskling med hink och spade i högsta hugg.
Så, att försjunka i sin mobil när man borde ha viktigare saker för sig kan vara lika med slutet på allt. Och det går aldrig att göra ogjort.