Alla pratar om vädret, men ingen gör någonting åt det. Så säger skriften. Det är inte sant. Forskarna säger att vi gör en heljokes massa åt vädret genom att droga vädrets moder, alltså klimatet, med all möjlig skit.
Vädret är en sak, klimatet någonting helt annat, säger den meteorologiska ( vilket hemske ord) expertisen mästrande till amatörer som jag. Möjligt, men utan klimat blir det väl inget väder och om svängningar i vädret vet jag vansinnigt mycket tack vare mina meteorologiska (att det bara går!) knän som av en högre makt (vädergudarna?) försetts med artros. Bra att ha om man bor litet avsides med dålig täckning för teknisk apparatur. Sådana områden finns både här och där. Jag bor ganska centralt, några kilometer från den brusande staden, men tv:n får dagligen fnatt och den fasta telefonen har jag gjort slut med, rättare sagt, den har gjort slut med mig. Ledningarna har rostat ihop. En form av kärlkramp. Inte behandlingsbar.
Hur som helst har jag lagt märke till ett väderfenomen av nytt slag. Ingen pratar längre om vädret. Ingen säger längre ”Men gud, ska det här aldrig ta slut”. Det är som en tyst överenskommelse. Som en mörk familjehemlighet. Håller vi bara käft och låtsas om ingenting så försvinner den. Vintern.
Häromdagen fick jag bilder från sonhustrun i Jönköping. Gräsmattan lyste grön, sonen påtade i jorden och barnbarnen sprang omkring i baddräkt och sprutade vatten på varandra. Tittade ut genom fönstret och noterade att här sprutade det snö. Det var grannen som körde snöslungan för att våren inte skulle behöva pulsa fram. Stoiskt betraktade jag mitt öde. Inte ett ord av klagan.
Emellertid tänker jag bryta tysthetslöftet och säga som det är: Våren är här! Väldigt lokalt, förvisso, men ändå. Alptopparna som flankerat infarten till huset har krympt till mindre berg, snödjupet är på sina håll bara en halvmeter och i en skyddad vrå intill husväggen råder växtzon 1. Här i Lilla Skåne, en knapp kvadratmeter, strävar tulpanerna uppåt. Tittar jag väldigt noga kan jag se skymten av en knopp, och någon enstaka scilla visar sin fantastiska blå färg. Och jag blir alldeles wild and crazy.
Så långt som till att besjunga Sköna Maj sträcker sig inte upprymdheten. Man får ta det litet försiktigt och väderrapportörerna gör allt för att trycka ner en i pjäxorna. ”... och i Norrland regnskurar som övergår i snöfall”.
I dag ska jag spänna på mig snötramporna, inropade på en auktion för några år sedan. Inspirationen till investeringen kom från Tara Tudor, en aristokratisk dam bosatt i ett nygammalt, ensligt beläget hus i New England. Hon skottade aldrig några gångar. Hon trampade upp stigar med snöskorna. Tack Tara! Med snötramporna på fötterna och Gud i hågen ska jag gånga mig till husets baksida och förse fåglarna med litet käk. Om jag inte hörs av på ett tag kanske någon kan kontakta fjällräddningen eller åtminstone skicka ut en Sankt bernhardshund. Med kagge.