När min värdbror berättade att hans skola hade ett event för att samla in pengar så tänkte jag tillbaka på min högstadietid och föreställde mig några bord uppställda i gympasalen där de sålde fika, jag hade väldigt fel.
När vi klev in på skolområdet såg vi några som spelade fotboll och en ganska stor skolbyggnad och jag tänkte: "Okej det här var lite mer än jag trodde men ändå ganska likt." Sedan gick vi runt hörnet och jag blev helt mållös: "Är det här verkligen en skola?" tänkte jag.
Det var stort som en hel by och jag skulle mer kalla det för festival än skolevent. De hade radiobilar, modevisningar, fotbollsturneringar, konserter, tävlingar och olika sorters andra uppvisningar. Det fanns till och med en avdelning med mat från olika länder.
Det är svårt att jämföra saker här mot hur jag växte upp. Jag hade till exempel aldrig träffat en högstadieelev som berättade om sina tre hästar som att det inte var något speciellt innan jag flyttade hit. Jag hade inte heller sett en högstadieskola med ett internat som var ett slott. Fast det är ju klart att man måste ha tre hästar om man går i en skola som är ett slott. Vad trodde jag liksom?
Jag hade heller aldrig träffat en familj med båda städerska och barnflicka, en femåring som var trespråkig eller en man med två sekreterare och en chaufför. Så jag borde ha varit beredd på förvåning. Men när jag hör högstadieskola så går mina tankar direkt till en nerklottrad betongklump. För i min värld ser högstadieskolor ut så.
Ju mer man ser desto mer förståelse för världen får man. Jag har sett skolor i Frankrike, Belgien, Polen, Ryssland och Sverige och jag kan berätta att det är en extremt stor skillnad på alla. Men alla elever får en utbildning även om vissa inte får skollunch och andra har en amfiteater på skolområdet. Alla har sin egen verklighet och syn på vad som är normalt.