I den snäva fotbolls-, hockey- och travvärld där jag befunnit mig för det mesta under min livsvandring sägs det ofta att “ögat alltid synar örat“. Undertonen är alltså att det ofta är mycket snack kring favoriter och vem och vilka som är så och så bra, men att ögat synar örat när det gäller upp till bevis och leverans.
Detta faktum går att applicera på de flesta sammanhang i livet. Att alltid ha med ett fungerande öga är sällan en nackdel.
Mitt ena håller på att paja totalt. Varningsklockorna har klämtat i mer än ett år nu. Hade exempelvis svårt att pricka bollen vid en enkel inbollning i bordtennis. Mobiltelefonens tangentbord har heller inte varit min bäste vän senaste tiden.
Att ena ögat mer eller mindre håller på att ge upp blev jag pinsamt varse om när PT hade en kickoff den där härliga fredagskvällen när Sverige besegrade Frankrike i VM-kvalet i fotboll. Själv besegrade jag dock ingen i den inledande Mästarnas Mästare-lagprologen i pilkastning. Jag prickade inte ens tavlan från några futtiga meters avstånd.
Andra grenen handlade om bollkastning på grönplätten vid Strömsborg. Jag placerade samtliga tre bollar utanför hinken från ganska nära håll. Efter de normalt sett busenkla inledande övningarna stod det helt klart för mig att ett besök hos optikern för byte av glasögon var ett måste.
Onsdag afton gavs jag ytterligare ett bevis kring det faktum att "om huvudet är dumt får kroppen ofta lida".
Drog loss cykeln från cykelstället och kastade mig iväg. Missade pedalen med ena foten samtidigt som jag trampade snett med den andra. Pang i backen! Ena underbenet och det andra knät träffade trottoarkanten brutalt. Sårskadorna går att vifta bort, men satans – ursäkta uttrycket – vad ont jag har på sidan och baksidan av vänstra knät.
Är rejält irriterad på mig själv. Skyller allt på synen som ska få en grundlig översyn kommande vecka.
Vad gäller träningen går det förstås att bita ihop och köra några pass armar, axlar och överkropp. Det är ju runt magen de flesta av de överviktskilon som ska bort innan sista september sitter.
I höstas skrev jag en krönika om vikten att alltid använda cykelhjälm
Och nej. Jag hade inte någon på mig under kickoffen eller när jag synade asfalten i onsdags. Styvt femton procent av alla oss som pinnade på mellan PT-huset och Furuborg förra helgen nyttjade cykelhjälm. Vi andra kanske är för tjockskalliga, men jag lovar...
...det blir hjälm på varenda gång jag äntrar cykeln hädanefter. Och innan dess besök hos optikern. Hoppas innerligt att det här blev sista stoppet under Viktresan.