Nu vet jag vad som är unikt med Pitebor
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det unika med Pitebor är möjligen just att de tror att de är unika. Åt detta kan man le uppmuntrande och överseende. Ungefär som åt ett litet barn som ännu inte upptäckt att allt inte kretsar runt den egna lilla personen och att världen faktiskt är så stor, så stor.
Jag har själv hört en föredetta kommunpolitiker äntra fullmäktiges talarstol och på fullt allvar hävda att Pitebor förmodligen har en särskild gen som gör dem sällsynt lämpliga för vård och omsorg. Det ni, som ett slagträ i den pågående vårddebatten om statusen på Piteå älvdals sjukhus.
Men kan en inflyttad verkligen bli riktig Pitebo? Jag menar, det här med gener och allt. Det är då jag kommer på det unika med Pitebor.
I en av mina första krönikor för cirka 15 år sedan skrev jag om den märkliga avsaknaden av blinkers på bilarna i Piteå och det är så det är. Piteborna saknar en viktig signalgen, möjligen beroende på ett visst mått av inavel (men det är absolut inget jag påstår), som gör dem oförmögna att blinka när de ska svänga med bilen.
I förra veckan kom jag ut ur garderoben och klev in i den sköna blinkningsfria gemenskapen. Skönt att vara med i gänget, om än det var högst ofrivilligt och dessutom hände det i Arjeplog.
Vi har precis tankat när jag upptäcker att det inte går att blinka. Jag börjar med att kolla säkringarna och redan här blir det besvärligt. Kollar instruktionsboken för att hitta rätt säkring, men det är som förgjort. Ingen verkar höra till blinkern. Tills jag kommer på att det faktiskt heter körriktningsvisare.
Säkringen är okej och jag svänger in till en närliggande verkstad.
"Det måste vara reläet", säger mannen i blåställ och ruckar lite på den. Det blinkar till, men slocknar igen.
"Den är slut och tyvärr har jag ingen på lager".
"Ajajaj, och vi som ska till Adolfström", suckar jag tungt.
Mannen i blåställ tittar konstigt på mig och säger på skön Arjeplogsdialekt:
"Ska du till Adolfström. Ja, då behöver du inte blinka många gånger".
Så sant, så sant, men resten av resan sitter jag och trycker på det förbannade reläet så att det kort blinkar till.
Nu är reläet utbytt och det blinkar tack och lov som det ska och utifrån det perspektivet blir jag aldrig någon riktig Pitebo. Lika lite som jag klarar mig utan backspegel klarar jag mig utan blinkers.
Efter ett par dagar på jobbet är det dags för fiske igen. Den här gången förhoppningsvis inte i tropisk värme. Det har svalnat av lite, regnat några droppar och vattnet i strömmarna har stigit något. Vi hoppas och tror.
Hemmavid förbereder kollegorna bevakningen av valrörelsen. Ett val som förmodligen kommer att bli stenhårt på riksnivå, men mest ovisst känns ändå landstingsvalet. Hur röstar Piteborna?
För övrigt tycker jag inte att politik är något att skoja om. Jag gillar helt enkelt inte politiska skämt.
Varför?
För att de så ofta blir valda.