Äntligen! utropades det då och då i torsdags. Bob Dylan och Nobelpriset i Litteratur var en utlösare. Alla Dylan-älskare fick sin stund på jorden. Tävlade om vem som älskade honom mest och bäst förstod hans texter och dess storhet. Som det brukar vara.
Nobelpristagaren, Mr Dylan himself, har inte sagt ett jota. Är inte kontaktbar. Tänk om han inte bryr sig? Tänk om han inte kommer till prisutdelningen och festen? Tänk om han kommer till festen och säger något olämpligt? Förstör stämningen. Ikoner kan ställa till det. Svenska Akademin har småångest.
Okej för Nobelpriset i Litteratur. Svårare då att köpa Nobelpriset i Ekonomi. Två män får priset bland annat för att de klurat ut nånting om att självrisken i kontraktet med försäkringsbolaget finns där för att skydda oss mot vår destruktiva, vårdslösa läggning. Utan självrisk skulle folk således hela tiden bränna ner sina hus, krocka och köra sönder sina bilar, tappa bort och förstöra. Kostar det så blir vi mer försiktiga. Ungefär. I grova drag.
Ja, ja. Nu är det ju inte Alfred Nobels pris. Det är Riksbanken som nästlat sig in i finsalongen och upphöjt ekonomi till vetenskap. Vad är det för vetenskap där ingen kan förutse, förvarna och förhindra finanskriser och dess katastrofala följder? Orkaner och häftiga oväder kan förutses långt i förväg och folk förvarnas för att de ska hinna rädda sig undan värsta effekterna. Finanskriser bara slår till, som en tjuv om natten, och människor förlorar sina jobb, sina hem, sina pengar, sitt förstånd och begår självmord. Finansvärldens toppar vandrar vidare torrskodda.
En annan händelse som denna torsdag fick folk att utropa " Äntligen!" var nyheten om att skiddrottningen Therese Johaug lämnat positivt prov i dopingkontrollen. Äntligen åkte dom dit, de där malliga norska skidåkarna. Äntligen kom bevis på det alla misstänkt. Den, trots utbredd astma, oövervinnerliga röda armén hade inte rent mjöl i blodet.
Salvan Johaug fått från sin läkare för att bota sönderbrända läppar innehöll förbjudet ämne. En muskelbyggande substans som ökar prestationsförmågan. Det var alltså ur den – och vad mer? – den norska duracellkaninen hämtade sin energi. Och därmed hela laget förstås.
Måste tillstå att jag själv kände ett sting av skadeglädje i magtrakten. Där fick dom, sa jag till hunden som la huvudet på sned och undrade om någon belöning var att vänta. Therese Johaug grät så tv-rutan blev alldeles randig på insidan. Då var det bara synd om henne. Hon hade litat på sin läkare. Det ska man inte. Man ska läsa bipacksedeln och då tar man inte medicinen, för den är livsfarlig.
Johaug får hemskt gärna byta läppsalva med mig. Jag skulle verkligen behöva nånting prestationshöjande.